Inlägget är i reklam för Trafiko.
Under senaste tiden har jag tänkt mycket på det faktum att min son William nu bara har några månader kvar tills han fyller 18 år. Visst han är ett höstbarn född i oktober, men tiden går så fort och det vet vi alla. Just nu vill han allra helt köra bil med mig hela tiden. Vi gick ju nämligen en handledarkurs för ett år sedan, och sedan dess kör William med både mig och Björn. Han ser nog även otroligt mycket framemot den dagen han får skriva in sig på trafikskolan för att börja köra där, och sedan övergå till att köra upp och allt vad det innebär.
Nog är det konstigt att sitta ner och titta på nätet kring trafikskolor som Trafiko, och inse att ens lilla barn ska köra bil själv. Att han och alla de barn han en gång haft kontakt med genom livet, kommer att fylla arton om inte allt för lång tid. Fylla arton, ta körkort, studenten och vidare mot jobb eller studier? Är det ändå inte konstigt? De där småttisarna som nu fritt ska köra bil i samhället och jag själv ska fundera på om arton verkligen är rätt ålder för att släppa ut dessa unghästar?!
Samtidigt är det rätt i tiden, det är så himla fint att få körkort och jag minns ännu lyckan som jag kände den 30 november 2007, i årets första snöstorm då jag lyckades ta mitt körkort. Chocken, och skakningarna. Jag var klar! Jag fick köra, kände mig brottslig bra länge efteråt när jag körde, och sedan hade jag min lilla treåriga kritiker bredvid mig som sa: ”Så där kör inte pappa!” den lilla treåringen som om ett år är hela arton år! Jag kanske ska ge igen om ett år, om han fått sitt körkort då? Sitta bredvid och säga ”Så där kör inte jag”. Men det gör jag så klart inte, jag kommer sitta bredvid och vara stolt. Lika stolt som jag själv var när jag tog körkort för säg vad man vill om saker. Men körkort är en frihetskänsla och något man lyckats med helt själv!