Långa vidriga nätter, långa stunder av osammanhängande sömn där tankarna är överallt och ingenstans. Där jag känner mig som att jag ska kvävas och ändå håller andningen igång. Nätterna när jag hör rösterna inombords högre än någonsin. Ätstörningsrösten som högt talar till mig: ”Idag ska du inte äta…”, eller ”du vet att du blir fet av det där!!!” När det inte är den så hoppar min GAD in och ger mig ångest: ”Tänk på vad du gjort, eller inte gjort. Nu kommer det här att hända”, sedan kommer PTSD:n och säger åt mig allt jag förtjänat. ”Du förtjänade det där vet du, om du inte varit så korkade hade det aldrig hänt”. Så fortsätter de om, och om igen rösterna i mitt huvud. Rösterna som trycker ner mig bit för bit och gör mig mindre för varje sekund. Jag är ingenting värd, och ingenting jag gör är bra nog, jag är misslyckad och kommer aldrig lyckas med något. Aldrig är de tysta mina tre röster inombords, ibland försöker hon… Hon som jag någonstans tror är jag? Min själ att säga ifrån, hon kliver fram och ryter i åt alla rösterna: ”LÄMNA mig ifred!” Då tystnar rösterna för en stund, för att sedan komma ännu starkare tillbaka.

Lite som jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något!”. Tänk om någon kunde tysta mina röster, tänk om… Tänk om…