Agility tillfälle 3 på Falu Brukshundklubb.
Madeleine Stenberg 
Igår var det kurs igen på Falu Brukshundklubb. Agility stod på schemat och denna gång var det: balans och vipbräda som gällde. Vi började med att låta Lizzla gå över denna, minns inte vad den heter. Hon var skeptisk först, och när jag tog av kopplet fick hon ett så kallat pudelryck och kutade iväg på planen som en galning. Hon brukar lyssna och drar inte men igår? Ja hon var nog övertaggad helt enkelt. Jag fick panik för där står man med en inkallning som hon kan, men ignorerar. Var rädd att hon skulle störa de andra deltagarnas hundar men hon var inte intresserad av dem hon ville springa. Som tur var! Hon kom tillbaka inom en minut ställde sig bredvid mig och var glad. Så vi fick försöka igen, hon var osäker. Underlag och en försiktig tjej, men med korv så gick hon uppåt och kom på att med lite fart glider man inte.
Instruktören sa att hon vid toppen skulle gå ner på samma sida i början eftersom hon försiktig eller ja hon egentligen är hon mer eftertänksam skulle jag säga. Hon vill se och tänka igenom saker först. Men när vi kommer till toppen och ska vända då går hon ner själv på andra sidan och vips var detta hennes nya favorit. Hon sprang upp och gick ner sakta som de ska i början, fram och tillbaka hela tiden. Hon ville inte därifrån, så vi fick gå runt med henne som ville dit igen.
Vi provade balansgången och det gick galant. Vi hade testat den en gång innan förut på klubben, samt att vi brukar gå balans på nedfallna träd i skogen så hon har bra koll på sina tassar. Den blev också en favorit med upp och ner.
Vipbrädan var dock ingen favorit ännu. Det var det heller inte med liknande underlag på BPH. Men så ska man också påminnas om att Lizzla brutit höftkulan efter ett fall på halt golv när hon var 8 månader, och är rädd för hala underlag. Det är ju bara snart två år sedan händelsn som skedde när hon var valp. Från då till nu har det hänt massor! Jag är sjuktimponerad ändå. Tänker på mig själv efter mitt fall I skogen 2020, när jag skar upp benet och fick sy 13 (eller om det var 12?) utvändiga stygn och 3 invändiga. Jag är fortfarande livrädd för fall sedan dess, kropp och hjärna minns.
Sedan körde vi på med tunnel och hopp. I det sista har jag fått börja möta in att använda ”fel sida” och arm. Eftersom Lizzla redan var tränad i hopp från skog och marken där jag länge använt mig att kommandot hopp så kan hon saken. Så instruktören sa till mig att börja säga detta tidigare för Lizzla lyssnar och fokuserar på vad hon ska göra då, samt att hon kollar min arm. Nu måste vi bara jobba in fel arm, och det var svårt kan jag säga. Speciellt när jag ska komma ihåg var foten ska vara, säga hopp och ta fel arm för ledandet. Instruktören sa att Lizzla vet, men är omtänksam mot mig för hon väntar in mig, när jag gör fel så jag ska göra rätt. Hur gulligt?! Jag vet ju om det själv att hon kan men det blir att felet hamnar hos mig. Men detta ska jag så klart se till att fixa.
Är så imponerad av Lizzla, min älskade underbara tjej.