Igår skrev jag en kommentar till Hanna, hon valde sedan att spinna vidare på den i det här inlägget. Jag vill spinna vidare på saken då detta är något som går i min tankebana ofta.
Till skillnad mot Hanna som beskriver sig som den som lätt tar platsen i ett rum så är jag observatörer. I alla fall är jag den i sammanhang där det behövs från min sida. I trygga sammanhang som hemmavid kan jag ta plats. Men annars tittar jag, och säger något när det känns viktigt.
Jag är fullt medveten om att en av mina förmågor är att zooma ut när saker runt mig övergår till något som inte berör mig. Men som den högkänsliga personen jag är märker jag direkt när andra blir irriterade, som om ett möte börjar spåra och det inte kommer någonstans. Där bryter jag in och är inte ett dugg rädd för att avbryta, och om det är så arr något blir sur bryr jag mig inte. Människors tid ska vi vara rädd om.
Det här medför att folk nog har svårt att veta vem jag är, absolut att de ser mig som den lugna men de vet inte så mycket om mig. Jag lärde mig tidigt att en bra strategi för att göra andra glada är likt rubriken:
”Sluta vara du, ha inga åsikter & gläds av att vara du.”
Det dubbla i det sociala spelet där man spelar en roll, och andra ska ifrågasätta en. Bara det att ifrågasätta ens fritid på jobbet, är något som fått mig att sällan dela med mig av mitt liv på fritiden eller vem jag är då. För jag vet att inom min bransch ska man vara på ett speciellt sätt. Något som inte alls stämmer på mig egentligen, för jag är inte samma på jobbet som jag är hemma.
Ibland tröttar jag på alla roller som spelas runt i samhället, att vi ska vara någon annan för att göra andra nöjda. Att det i slutändan skulle få mig att glädjas av att vara jag, är ju omöjligt. Jag tror detta många gånger fått mig att må dåligt, kliva in i ätstörningar och psykisk ohälsa. Kraven på att hålla tyst, le och samtidigt pressas till att vara social.
Att se ilskan hos andra när jag ärligt framför att skulle jag vinna en som på Triss, 25000 i månaden i tjugofem år skulle jag säga upp mig, och leva livet. Ilskan i andra, att våga yttra att man hellre hade velat leva ett fritt liv med mina djur och familj stör andra.
Men jag skulle älska att få mer tid med Lizzla och Wemby, fixa med fiskarna, ta hand om hemmet. Spendera mer tid i skogen, dricker gott i en kopp. Låta hjärnan vila utan krav, kanske få läka från insidan och ut.
Jag bad likt BP, Hanna, och Susjos chatgpt göra en bild av mig. Det var inte alls så lätt som för andra… Kämpade med 10 bilder tills jag kapitulerade med denna… Kul ändå att Harry och Bossen kom med på ett hörn. Ändå fick bilden med en sak, att där hade jag mått bra. Med djuren och friheten.
Stort tack för länken! Det är ett väldigt intressant inlägg som du har skrivit. Spontant tänker jag att hur man än är så kommer det aldrig vara bra nog för vissa. Det kommer alltid finnas någon som tycker att man borde vara si eller så eller ifrågasätter varför man gör på ett visst sätt och inte ett annat. För högljudd/för tyst och så vidare.
Tycker också att du beskriver en viktig sak, att kunna ta plats när situationen kräver. Det är ju inte alla som har modet att våga säga ifrån när saker och ting går överstyr.
Om jag vann på triss hade inte heller jag jobbat heltid, jag hade gått ner i tid och enbart jobba för att få den där sociala kontakten. Eller så hade jag skapat min pilatesstudio och jobbat på heltid med det. När pengar inte hade varit ett måste för att kunna satsa så hade jag nog valt det.
Ja nog är det intressant, tänkte redan efter jag lämnat min kommentar att jag borde skriva något själv. Har tänkt på detta längre.
Jag förstår precis vad du menar, att man i vissa fall bara ska vara tyst och inte dela med sig. För verkligheten är inte redo för ”sanningarna” som du har att delge. Att livet är inte en dans på rosor, ich alla är inte kompisar och din skit stinker inte. Vi är så rädda för att vara ärliga så vi blir nån sorts mellanmjölksmassa som inte vågar stå på sig eller säga ifrån. Jag är den som tar plats ofta, men jag är som du välisgt högkänslig för hur andra tar mig och omgivningen. Jag läser av människor väldigt snabbt och är ganska bra på att se när det börjar spåra. Men det är ganska få människor som bryr sig om andra tillräckligt mycket för att inte fortsätta med sitt.
Jag har sagt precis samma som du, vinner jag 25000 i månaden i 25 år så säger jag upp mig direkt! Mitt jobb är inte viktigt i mitt liv på det sätter. Kch jag kan tänka mig i din bransch att folk tar det jättekonstigt, det ska vara ett ”kall”. Bullshit! 😉 Folk behöver vara mer ärliga mot sig själva, och sluta ljuga om vad de verkligen tycker och tänker. Världen vore en bättre plats!
Mycket intressant diskussion ni båda har haft! Långa kommentarer hos er båda fick det bli 😊
Nej så är det verkligen. Nog är det tråkigt. Ibland blir livet därmed ganska beige för alla tack vare det.
Jag är nog varken en observatör eller en som tar plats. På grund av mitt dåliga självförtroende tar jag sällan för mig. Speciellt inte om det är personer som är väldigt självsäkra och dominanta. Jag liksom försvinner då. Jag kan yttra något då och då men känner mig oftast underlägsen. Det är svårt att ändra på. Däremot skulle jag inte ändra på mig för att passa andra utan mera för mig egen skull. Intressant inlägg. Kram 🩷
Åh förstår det 🩷
Jag började i unga år som observatör, men har genom åren förvandlats till den som observeras. Alla genomgår nog olika faser i livet. Bara att acceptera så länge andra också accepterar, men det brukar det vara si och så med det sistnämnda.
Så spännande får se hur det blir för min del.
Ärligt talat så tycker jag att det är extremt befriande att vi alla är olika och det ska vi verkligen få vara. Jag ser ingen anledning till att en viss personlighet ska vara normgivande för vad som är rätt eller fel. Vi ska inte behöva spela en roll och göra oss till några som vi inte är för att behaga andra. Jag tror att olikheterna ger en bra balans och att olika personligheter behövs.
Håller verkligen med dig. Önskar fler kunde se det så 😊.
Jag blir så trött på dessa roller, folk som spelar teater och visar en sida som de egentligen inte har, där allt är guld och gröna skogar, och fasaden utåt inte får krackelera.
När jag skrev om att min sambo var alkoholist, fick jag massa ilska mot mej, ”Så gör man inte” ”Hur kan hon göra så mot honom” ”Stackars han som hon utlämnar så”
Nähä, det är bättre att blunda för påfrestningarna en sån sak innebär, hans integritet och ytan var det viktigaste. Men jag är mej själv, på gott och ont, mina vänner är mina sanna vänner, ingen som låtsas vara vän eller god kollega, alltså oärliga enligt min syn att se det.
Jag har svårt att vara tyst om åsikter ibland, beroende på vad det är, men annars gör jag nog som du, zoomar ut eller stänger öronen som jag brukar säga.
Det du skulle göra om du vann trissen är modigt och ilskan de visar är antagligen bara ett tecken på avund, för de själva skulle aldrig våga göra en så sak.
Kul med bilden, aj du ser verkligen glad ut där med dina djur 🙂
Ja det är så jobbigt hur känns som allt ska vara någon form av spel. Istället för att bara acceptera varandra.
Bokstäverna bytte plats, det ska stå JA du ser verkligen glad ut.
Förstår 😊
Så nu har du också ”konsulterat” Chat GPT för att skapa en karikatyr av dig. Kul!!! Tycker inte att chatten har lyckats speciellt bra faktiskt. Det gjorde den inte med mig heller – hahaha. Bäst lyckades AI faktiskt med Susjos och hennes man. De två är inga karikatyrer, de är som de är – som fotografier. Då tänker jag på ansiktet alltså. Dessutom hade jag ingen aning om att du hade katter också. Även Lizzla och Wemby är sig inte lika – tycker jag då.
Men det roligaste är ju att man kan leka med programmet hur länge och ofta som helst. Det är väldigt känsligt för ens input om man säger så, men det kan man ju komplettera.
Vill inte kommentera den ”allvarliga delen ” av ditt inlägg. Varför bryr du/ni er så mycket om vad folk tycker om dig/er? Ha lite självkänsla och strunta i alla idioter som ändå bara stjäl din/er energi. Öppna munnen när du/ni har nåt att säga. Annars håll tyst.
Ja detta är mest en vanlig bild, men gav som jag skriver upp. Katterna Bossen och Harry bor hos Björn. Harry är Williams katt, född någon gång under 2010. Bossen är nog förr 2015 skulle jag tro. Båda är födda som förvildade huskatter, mormorkatt kom till Björns mormor och fick ungar i ladugården. Sedan fick hennes ungar ungar. Harry var först ut där, och Björn lyckades fånga honom så vi gjorde honom tam. Bossen däremot flyttade in senare. Jag har registrerat dem hos jordbruksverket. Får se hur många år till de hänger med.
Handlar nog inte om att man bryr sig utan om att föra debatten om saken.
Jag är i det verkliga livet en observatör precis som dig. Då jag inte gillar när det är mycket folk och att vissa alltid ska synas. Däremot så framför datorn kan jag skriva mina åsikter då känns tryggare för mig. På internet är jag inte rädd att ha åsikter även om det ibland kan vara triggande för andra. Är jag däremot med personer jag känner så kan jag säga mina åsikter.
Förstår precis ❤️
Fin bild tycker jag! Har inte provat detta ännu … men sett många exempel i sociala medier!!
Ja det är lite roligt i alla fall. Du får prova.
Väldigt intressant inlägg! Det är verkligen roller i samhället.. Vilket kan bli knepigt. För mig är det så olika. På den tiden jag jobbade, så var jag inte den som vågade säga ifrån utan svalde allt, förutom på sista mötet jag hade med den chefen.. Men det spelade ingen roll vad jag sa för allt jag sa var enligt henne fel… Som inte ens deltagit och sett vad som skett. Allt var skvaller..
Jag tror det är avundsjuka som ligger i att människor reagerar så i det med triss. För dem kanske inte hade vågat säga upp sig eller så. Om du sagt det till mig så hade jag både tänkt och sagt, helt rätt om du känner för det, bara njut! Vill du sen ändå jobba, ja men då kör du på eller är volontär! 😀
Kram
Ja det är ju en hel del så med roller. Folk har en bild de gärna vill ha på saker och ting .