Det kostar ingenting att hålla käften.
Madeleine Stenberg 
Jag såg två saker på sociala medier igår som gav mig otroligt otrevliga känslor inombords. Nu är jag högkänslig, väl medveten om att jag blir mer sårad än andra, och att de andra kallar för att vara lättkränkt är mer alla känslor som flyger runt i mig. Jag vet att känslor är min svaghet, och att det känns för mycket.
Medan andra ruskar av sig en känsla, stannar mina för alltid. En elefant glömmer aldrig, och inte jag heller. Det finns saker jag gjorde som barn, som jag känner skuld och skam över fortfarande. Det finns kommentarer folk lämnat till mig på sociala medier som jag fortfarande tänker på idag trots att det gått 21 år sedan. Så ja, känslorna är starka för mig.
Så kanske är det därför jag reagerade så starkt igår när jag först ser hur någon gjort en skratt-emoji på ett reportage om en kille som fick anorexia medan han tränade ishockey. Någon tyckte alltså att det var kul att en ung person höll på att svälta sig till döds. Jag mådde pyton av att läsa det där.
Senare på dagen möts jag av en annan tråd där en förälder skriver ut hur dennes barn fått utstå att bli kallad tjock. Drevet mot denne föräldern var helt vedervärdigt, det var förälderns fel att barnet blivit fet, vilket ingen egentligen kan veta om barnet är då inga bilder förkom. Det var föräldern fel att barnet tagit illa upp, hade föräldern gjort ett bättre jobb skulle barnet inte tagit tjock som ett slagord.
Jag mådde skit av båda dessa sakerna, att se hur grupper går ihop likt en mobb för att verkligen trycka ner en person.
Kände sen, vart är vi på väg? Är det verkligen så här vi vill ha vårat samhälle? Man brukar säga att det kostar ingenting att vara snäll. Men en sak kostar inte, och det är att hålla käften!