Kategori: Bloggandet

Igår kopplade jag, Lizzla och Wemby för att bege oss ut tillsammans i den fantastiska solen som väntades oss. Vi gick dit ben och tassar bar oss, och hamnade nere i Östanfors. Tjejerna var nöjda och så även jag, dessa kvareter är oerhört fina med sina gamla byggnader i trä. Wemby spanade in en brunn på en liten innergård.

Vi stannade en stund för att miljöträna vid ån. Då kommer en äldre kvinna med en hund i flexi som Wemby reagerar snabbt på. Inte genom skall men kände att hon spände kroppen som hundar gör när något sker bakom dem. Så jag tar med Wemby till andra sidan bänken och vi står där. Då säger ddn äldre damen till sin hund som inte vill gå: ”Ville du hälsa?” Den där klassiska repliken som ska få oss ”elakingar” vars hundar inte får hälsa runt på hundar överallt, ska känna sig elaka för.

Jag har valt bort hälsa på alla vi möter, för jag vet inte vilka sjukdomar den andra hunden bär på. Hur ska jag veta att din hund är vaccinerad? Har också valt bort det för att man aldrig vet om din och min hund kommer gilla varandra. Ens hund kan vara världens finaste, men så möter de fel hund och ryker ihop. Men framförallt, varje hundmöte är en stegring för hundar av förväntan. Jag vill kunna gå med mina hundar utan att de ska behöva känna att vi ska träffa alla hundar vi möter. Jag vill att de ska känna sig att när vi är ute är det jag och dem.

Jag och dem, jag, Lizzla och Wemby. Tiden när det är vi tre och fokus på oss. Jag kan ta upp mobilen för att fotografera, men all annan tid lägger jag på dem under promenaden. Ser så ofta folk gå med sina smartphones i handen och stirrar ner i dem med hunden själv någonstans där långt framför. Detta förekommer väl hos alla egentligen, brukar tänka på barnfilm Wall-E där alla åker runt med en skärm. På den tiden när filmen hade Bio-primiär, tyckte jag det där måste verkligen hända i en tid jag aldrig får uppleva, om det ens sker. Idag är vi där…

Alla går med huvudena ner i sina smartphones och det är ofta jag stannar, Lizzla och Wemby bredvid mig för jag ser på långa vägar att denna person kommer gå in i oss snart. Genom att göra så skyddar jag mina hundar, och då får personen gå in i mig. Ofta när de tittar upp är blicka obehaglig, som blank och nästan som en zombie. De ser alltid förvånade ut.

Det där är läskigt, hur mycket ser vi av våren när huvudet är i telefonen?

Jaja, det är som det är. Men jag tänker ofta på det! Så min tid med tjejerna är mobilfrihundtid och den är viktig för oss. Det är då vi tränar, bygger relation och tränar kommunikation med varandra.

Hur som helst såg jag en Ornäsbjörk och tog ett fotografi på den och stenen. Visste ni om det som står där? Det var ny information för mig? Vi gick genom stan hem efter fotot på Ornäsbjörken. Väl hemma blev det städning, sedan till Grycksbo för att fixa naglarna. Såg sedan på Duttons Ranch! Rekommenderar för dig som gillade Yellowstone.