Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Satt och velade hur ärlig ska man vara, och landade i helt ärlig. Jag är så trött på den förskönade bilden på nätet av perfekta människor. Så perfekt som vi utmålar våra liv har vi det inte. Att vara människa är att lära, få krockar och smockar. Därför vill jag inte bidra till den fasaden alla på nätet har kring att göra allt perfekt, för det gör ingen. Nej inte ens du!

Så här kommer ett inlägg om gårdagen som var allt annat än ett perfekt hundägarskap.

Dagen började med att jag bestämt mig för att klippa Wemby. Hon är i tovåldern, vilket för dig undan hund och pudel är tiden då valpens päls övergår till vuxenpäls. Eftersom pudlar inte fäller sin päls så bara växer den. Ni var några som undrade över det när jag skrev klippte nosen för ett tag sedan, och så är det. Klipper man inte pälsen på pudelns nos? Ja då växer den så småningom igen.

Hur som helst, trots att jag håller efter pälsen insåg jag att här får vi klippa av en hel del så sagt som gjort. Wemby gick från fluff till en lite mer lättare sommarfrisyr. Resultatet ser ni ovan.

Jag har förvana att gå igenom mina hundar dagligen, och ser att Wemby fått en utbuktning vid ögonvrån! Fick panik och började kolla runt, men verkar vara en vagel. Hon har inte ont eller så. Kollade senare under dagen och då hade den börjat krypa!

Vi åkte till Björns farmor. Lizzla och Wemby brukar leka med en leksaksbil i plast där igår, men så rök de ihop över bilen. Jag fick tag på Lizzla som var lättast och märket få att hon blöder! Visar sig att hon tappat en av klorna som sitter på frambenen (sporre?), höll papper emot och sedan fick hon bandage när hon slutade blöda. Slutade blöda ganska omgående, kanske kom blod i 5 min om ens det.

Men ångesten jag bär på på grund av detta. Hela dygnet känt mig som en dålig hundägare för de rök ihop. Hela dygnet funderat på vad jag kunde gjort annorlunda. Det är inget mer tjafs på dem nu i alla fall, sovit bredvid varandra i natt. Lekte ute på kvällen igår och är nöjda i varandras sällskap. Detta var resursbråk helt klart.

Björn gjorde en likör 43 med mjölk till mig igår för jag var så ledsen och nere. Så satt jag sedan och undrade nu på morgonen. Ska man vara ärlig? Och ja det ska man! Varför ska jag bidra till bilden av det perfekt hundägarskapet som finns på nätet? Där folk ska få det att framstå som deras valpar föddes rumsrena, aldrig bråkar, aldrig skäller. Har hundar som aldrig fått en fästing, alltid har hundar som lyder likt en robot 24/7. Som går precis bredvid sina ägare alltid.

Nej det vill jag inte göra. För någonstans inom mig klingar en röst som säger: ”Hur mycket hund, får min hund vara?” Jag vill inte att mina hundar ska leva ett liv, där de inte får vara hund. Där det ska vara något fult med att dra ibland, eller stanna och nosa på kiss. Att det inte är fel att bli rädd och hoppa till, för att söka stöd hos mig, när någon kommer springandes bakom, eller cyklandes snabbt utan att ropa till först.

Jag vill inte ha hundar som inte får ha en röst ibland och tala om att: ”Det är någon på väg in” (mina hundar skäller väldigt sällan, men om de skäller någon gång måste de få göra det).

Det är så ofta hundägare ska skämmas över något med sin hund. Saker som: ”ursäkta men han/hon skäller så mycket.”, ”förlåt att hon/han är så energisk” så fortsätter det. Människor som ber om ursäkt för att ens hund är just en hund. Som stressar över att valpen kissar inne, och inte vågar berätta att det tar tid trots att man följer träningen man ska göra. För att andra inte ska döma dig. Ägare som känner sig dåliga för att de inte är perfekta. Men vem är perfekt? Ingen, och det måste vi prata om för hundarnas skull.