Så var det långfredag. Själv ligger jag på Björns soffa. William sover och Skilla sitter i fönstret och tittar efter rådjur som är hennes favoritsysselsättning här hos Björn.

Vad som händer idag vet jag inte, men promenader hoppas jag på. Det är ju vad jag själv tycker om att göra, finner ro i att gå och mår bättre av saken. Kanske allra mest nu när jag går min ätstöringasbehandling igen. Denna gång börjar det nog sjunka in att jag har en sjukdom förra gången så kände jag hela tiden att: “Jag är inte sjuk, jag hör inte hemma här.”, “Det är normalt att tvångsmässigt väga sig.” Nu börjar jag förstå, sedan några veckor tillbaka. Det börjar glida in att allt jag gör och allt jag gjort inte är normalt, att jag är ohälsosamt hälsosam. Min ätstöring syns inte på utsidan, men på insidan då är den så tydlig.

Det är ett helvete att ha en ätstörning. Det är ett helvete när folk tror att ätstörning handlar om två saker: aneroxia eller bulimi. När folk förutsätter att jag hetsäter och stoppar fingrarna i halsen och spyr. Något jag INTE gör. Jag kompenserar med extrem motion, kan gå ut och gå kilometer efter kilometer, leva på endast ägg, yoghurt, bananer och sallad. Har perioder när jag inte ätit på hela dagen men sedan äter en skål chips med dipp eller godis. Sedan efteråt ligger jag med ångest, springer till vågen om och om igen. Är elak mot min kropp och blir irriterad på allt och alla. Börjar äta massor med fibrer så magen ska komma igång så jag får springa på toaletten flera gånger per dag. Det är alltså komplext inte så enkelt som kräkas eller svälta, det är så mycket mer än så.

Någonstans vill jag att fler ska förstå hur en ätstörning fungerar så folk slutar tro att man går på fat-camp bara för att man inte är anorektisk och befinner sig på ätstöringsenheten. Det sitter i huvudet, du kan inte se på alla att de är ätstörda så som många tror.