Ätstörningar, sömnsvårigheter & känsloliv.

Jag vaknade upp så här mitt i natten och kände en panik. Om jag ätit onyttigheter så vet jag att det blir så här. Den där äckliga ångesten som väller över mig gärna nattetid och sedan ligger jag vaken. Gör upp planer för självsvält, tvångsmotion och stundtals andra metoder. Det är ett rent och skärt helvete att befinna sig i ätstörningarnas vassa klor.

Började så klart Googla på appar, tänkte om man kunde föra matdagbok så jag ser om man får i mig rätt mängd mat. Men alla appar är helt fokuserade på viktminskning och även om jag inget hellre drömmer om än att bli smal, är det helt fel väg för mig att ta ner dessa appar för det triggar mitt beteende ännu mer.

Jag sa till psykologen på Dala ABC att jag hetsäter och överäter. Han däremot menar att jag gör helt tvärtom, äter för lite och kroppen lagrar därmed varje gång jag äter. Någonstans är det nog logiskt, min kropp har ju lärt sig genom år av svält att hushålla med resurserna. Det är ju den saken jag måste ta ur mig själv, och det jobbet är skitsvårt utan stöd.

I januari någon gång ska jag få stöd och behandling, om allt går via planen. Men det hänger på covid19 som allt annat. Denna förbannade covid19, oss med psykisk ohälsa har den verkligen naglat fast sig i.

Jag vill bara bli frisk, sluta vakna mitt i nätterna med ångest över maten. Kommer jag någonsin lyckas med det? Just i skrivande stund är klockan 04:07, jag har varit vaken i över en timma. Ligger och försöker motstå frestelsen att gå upp och väga mig. Det är ungefär två timmar och 22 minuter tills jag kan väga mig. Frågan är om jag kommer vänta tills dess, eller göra det snart…

Min ätstörda hjärna, och att söka hjälp igen på Dala ABC.

För cirka två månader sedan sökte jag återigen hjälp för mina ätstörningar. Jag kontaktade Dala ABC och gjorde en egen vårdbegäran, förra torsdagen fick jag tid och kom dit. Fick träffa en av deras psykologer. Jag har aldrig träffat personen innan, och märkligt nog föll verkligen allt ur mig. Mina sjuka tankar kring mat, min känsla av misslyckande för att jag var tillbaka igen och någonstans allt det där jag inte direkt pratar öppet om.

Det var förbannat jobbigt, jag fick komma dit igår idag och då tog vi vikten. Jag skulle inte kolla men kollade ändå, sjuk som jag är kändes det trots detta bra för jag hade inte gått upp något… Mitt huvud och jag, som jag sa till psykologen vill jag bli frisk. På måndag eller tisdag får jag veta om det ens är möjligt för mig med behandling igen, jag känner mig så rädd för att de ska anse att det inget kan göra. Att jag blir hänvisad någon annanstans för jag känner ju att detta är mitt problem, mina ätstörningar. När jag sökte dit för två år sedan var jag deprimerad, mormor hade precis dött. Nu är jag inte deprimerad, men däremot villig att ta tag i detta och jobba för att hitta regelbundenhet och friskheten. Jag vill kunna äta utan skam, känna hunger och framförallt törst. Vill kunna känna mig mätt? Ja allt det där normala människor gör.

Jag skriver mest för min egen del just nu, måste få ur mig detta. Måste verkligen tänka på att det kanske blir stöd, jag hoppas det. Jag vill det, vill bli frisk och få ett normalt liv. Må bra och slippa må som jag gör, ett liv utan ätstörda tankar. Ett liv jag aldrig levt men ett liv jag vill leva.

Min förbannade ätstörning.

Kände när jag valde bilderna ovan att: “Ska jag visa det som får mig glad, i ett inlägg med min värsta kamp just nu?” Skilla gör mig glad på så många plan, jag mår bättre på det psykiska planet på ett sätt som tidigare varit svårt att tänka att jag skulle komma till.

Men det är fortfarnade en del som håller mig kvar, som i ett järngrepp absolut inte släpper min förbannade ätstörning! Det gick så bra där när jag gick på Dala ABC, men jag känner hur regelbundenheten tappats och hur jag börjat hetsäta rejält igen. Igår när jag kräktes (av andra orsaker än ätstöringen. Det är ytterst sällan jag kräks) så kände jag den där tillfredsställningen efteråt. Precis samma tillfredsställelse jag kände på fredagen när mitt enda intag av något på hela förmiddagen och fram tills klockan 14:00 var en Pepsi Max… Sätt dess utom till min promenad jag gjort på detta som inte bara gav mig en kick av välmående för att det var trevligt, utan även efteråt gav mig inre beröm över: “Fatta vilken kontroll du hade idag. Magen kurrar och du är helt slut, kroppen har precis slutat känna sig hungrig också. Bra jobbat!”

Samtidigt som jag riktigt kan avsky hur jag håller på med svält, hetsätning och liten dos av tvångsmotion. Ska man då tillägga att jag brottas mellan ätdemonen och ätängel. Där ängeln säger den totala motsatsen: “Det här är inte rätt väg, du vet att för att bli frisk måste du äta precis som du fick veta under behandling. Du vill inte det här…”

Mitt ätstörda beteende är extra jobbigt just nu eftersom det är höst och då pratar människor alltid med varandra om: Hur mycket man gått ner i vikt, hur man förändrat sitt liv. Att man nu slutat med ditten och datten.

Ätstöringar är som ett missbruk i alla fall i mitt fall. Ett missbruk där maten är drogen som jag hela tiden har en kamp mot. Men medan en missbrukare kan gå på behandling och välja att aldrig mer ta sin drog, så kan jag aldrig göra detsamma för min drog är livsviktig för att leva med.

Undrar om någon ens fattar vad jag skriver just nu. Jag behöver få ur mig detta. Så trött på mina ätstöringar! Jag tänker också om endagarsvården jag fick varje tisdag i 8-veckor var fel för mig. Jag kanske skulle haft dagvård varje dag i 10-veckor, jag har ändå varit fast i mina ätstöringar sedan jag var 7-8 år! Det är nästan hela mitt liv!

Så vad har jag då för variant tänker du? De flesta tror ju att aningen har man aneroxia eller bulimi. Men ätstöring är så mycket mer, den kommer i alla former och färger skulle man kunna säga. Du ser inte vem som har en ätstöring. Vissa av oss är extremt smala, andra är kraftigt överviktiga, sedan finns det alla där emellan också. Jag märker så ofta att många tror att man måste vara smal för att vara ätstörd. Det kunde dock inte vara mer fel, men vi är ju tyvärr upplärda att det bara finns två typer av ätstörningar.

Min diagnos heter ospecificerad ätstöring. Jag har ingen utan istället allt! Jag är inte på väg att dö av näringsbrist men däremot mår jag skit och har svårt att inte äcklas och få ångest när det är dags för mattider. Det är vad jag behöver jobba med.

Så i veckan tog jag steget igen och kontaktade Dala ABC för att få lite hjälp. Jag tänker att man kanske kan få några råd i alla fall.

Mitt skaffa hund har fått min psykiska ohälsa bättre.

Efter många år med psykisk ohälsa blir det till slut som att det blir en del av ens liv. Jag har vant mig vid att må dåligt, att känna mig ledsen och nedstämd. Gå runt med en evig klump i magen och då panikångest. Någonstans så tänker man till sist att det är så här livet ska vara.

Därför är jag så himla glad över det faktum att jag sedan Skilla flyttade hit mår så mycket bättre. Jag säger inte att skaffa hund eller andra djur är svaret på att bli frisk från sin psykiska ohälsa men för mig har det hjälpt massor. Att ta dessa promenader med Skilla, att varje dag klappa på henne, leka och träna. Det får mitt mående på helt nya nivåer. Jag känner mig glad på ett plan jag inte gjort på många år!

Idag börjar jag mitt nya jobb, det känns konstigt att lämna William och Skilla hemma idag då semestern är slut. Men jag ser framemot alla kvällar, helger ocj lediga fredagar när vi kan umgås fritt igen. För livet känns bra just nu, bra på ett plan jag saknat i många år.

En förändring i ätstörningarna.

Imorse när jag tog min promenad med Skilla så började jag tänka på att vågen knappt använts sedan Skilla blev en del av familjen. Jag äter dessutom helt utan ångest, och promenaderna är helt för att det bara är skönt istället för tvångsmotion. Det är en märklig sak för en person som mig, jag är glad att gick på Dala ABC förra året så att jag fått upp regelbundenheten för det är verkligen nu det funkar.

Jag är van vid att svälta, hetsäta om vartannat. Men nu med Skilla så är allt annorlunda, hon plockar fram andra sidor hos mig. Visst jag tänker fortfarande vikt men det är en annan känsla jag kan ta bort den.

För er som inte lider av ätstörningar är det kanske svårt att förstå. Men för mig är det här ett stort steg, ett steg mot att bli frisk.

Några rader till dig som sa: “Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”.

Så sitter jag här, några veckor innan en ny examens. Några veckor innan jag ska gå upp för att försvara mitt examensarbete jag gjort med mina fantastiska medstudenter Linda-Marie och Stefan. Två människor jag idag ser som mina vänner, som jag för snart tre år sedan aldrig mött tidigare. Jag känner stolthet, jag tittar ut mot ett Falun som klär om sig för en vår och sommar. Jag tänker på hur livets väg tagit mig hit mellan dalar och toppar.

Jag tänkte börja med alla de gånger jag varit där nere i botten, varje gång mitt innersta tagit tag i mig för att få mig att drunkna. Drunkna i mina egna känslor, av att verkligen känna den där känslan av att må så dåligt att ord inte funnits för att beskriva allt. Lite om det liv som ni ser här ovan, bilder från mitt förflutna. Bilder från när jag var femton år och kanske runt året. Bilder från mittentiden där när jag var i samma ålder som min älskade son är idag.

Ni som följt mig länge vet att mina skolår var ett helvete, inte bara det faktum att som synes på bilderna ovan att jag led av ätstörningar och vägde 45 kilo på min längd på 170. Utan även att jag inombords kände mig sämst. Från första klass fick jag höra från min lärare att jag var sämst i klassen, det sög jag åt mig av ganska fort och snart trodde jag på saken. Men det här vet du nog redan om. Vad jag kanske inte berättat lika ofta om är alla de andra som genom åren sa liknade saker, som till sist blev min sanning.

En händelse jag aldrig glömmer, är när jag satt ute och kämpade med vad vi idag inom grundskolan kallar för “tiokamraterna“. Jag hade blivit utskickad i kapprummet tillsammans med en manlig praktikant som var runt 12-13 år. Han ville sitt nära, och jag tyckte det var jobbigt. Dels för att jag verkligen inte förstod men kanske främst för att han började med små hot. Han sa “om du inte klarar det här när jag kommer tillbaka, så ska jag ta dig på rumpan och pussa dig”. Jag fick panik, inte för att jag förstod varför jag var sju år men tanken på att bli tvingad till att få en puss och att någon skulle ta på min rumpa kändes både äckligt och skrämmande. Jag klarade självklart inte testet, och jag minns ännu hans äckliga händer som började ta på min rumpa och hur han slet tag i mitt huvud med båda händerna när jag försökte streta ihop för att pussa mig på munnen. Han lyckades inte men han träffade min kind och jag kände mig skamsen. Dels för förnedringen i att fortfarande inte förstå kopplingen mellan 1-9 men också för att han tvingade mig till något jag inte ville och avslutade med: “Det här berättar du inte för någon“. Jag berättade det inte för någon förrän efter jag var 20 år gammal, då åkte det bara ur mig det där jag gått och burit på inom mig under många år.

Sedan gick åren, och många lärare sa samma sak till mig: “Du kan inget, du har ingen framtid”. Inte bara lärare, utan andra med så klart. Jag gick i nian när en lärare istället för att hjälpa till med matematiken satt och berättade om sitt sexliv. En lärare som var speciallärare och skulle hjälpa oss diskuterade istället vad han och hans fru gjorde på nätterna.

När jag sedan började gymnasiet sa den där läraren till mig när jag läste matematik A ett år efter att jag gått på IV och tyckte det var svårt: “Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”. Så jag hoppade av, för att året efter hoppa av gymnasiet för varför skulle jag läsa något när alla inom skolans värld talat om för mig att jag inte hade någon framtid. Mina ätstörningar i kombination med psykisk ohälsa och vad jag idag vet också högkänslighet påverkade mig så mycket.

Att bli gravid när man är nitton år, med avhoppat gymnasium var inte planen egentligen. Men det var min drivkraft, att få William när jag var tjugo att hitta det där som fick mig att tro på mig själv har fått mig hit där jag är idag. Om ett par veckor tar jag min tredje examen. Om några veckor är jag utbildad specialpedagog, jag har sökt till speciallärarutbildningen till hösten och min plan är att läsa master i specialpedagogik i Uppsala tillsammans med Stefan som jag pluggar med om några år.

Till dig och er som aldrig trodde på mig, till er som sa att jag inte hade någon framtid. Du hade fel! Jag hade en framtid, en stark framtid! Jag tog mig hit och jag är förbannat stolt över mig själv!

Förkylning, dödsångest & ätstörningar.

Det skrivna ordens makt, det är hit jag flytt när jag behövt få ur mig det som dränker mig på insidan. Det där förbjudna med att drunkna inombords, det där inga människor som aldrig upplevt ångest kan förstå. Mitt inre känsloliv, det där som inte riktigt kan hålla ihop. Det där som jag så många gånger skrivit om som det som gör mig svag och bräcklig. Ångesten, den som slår sönder mig från insidan och kväver mig och varje del av min kropp. Jag har så många gånger skrivit det, det finns inget starkt i mig bara massor med svaghet. Där är jag nu, som bräckligast och skörast.

Igår fick jag ont i halsen, idag har jag hosta. Normalt skulle jag gått till jobbet men alla vet vad som gäller nu. Vi ska vara hemma för den där sjukdomen på C som för två veckor sedan kändes så avlägsen nu är så galet nära. Människor bunkrar, vissa yrken ska se till att arbeta hemifrån. Andra yrken utsätter sig själv för smittan och mitt i det här finns människor som mig. Såna som är bräckliga och svaga, såna som inte nog med att man råkat bli förkyld också har dödsångest och helst av allt skulle vilja vakna upp ur en mardröm som är verklig.

Jag avundas alla som känner det där lugnet jag saknar. Jag avundas de människor som känner sig så lättsamma och helt utan oro. Jag avundas alla som inte lider av ångest i denna stund. Självklart reagerar min kropp som varje gång den utsätts för ångest, jag slutar systematiskt att äta. Eller jag känner ingen hunger. Jag tvingar i mig mat för att kroppen måste äta. Min kropp har behandlat personliga kriser förut, men aldrig en sådan kris som denna med en sjukdom som går genom världen.

Jag har förbjudit mig själv att se katastroffilmer och serier igenom livet eftersom det är just sådant som triggat mig. Nu sker katastrof på nära håll, och det triggar mig rejält. Självklart ska jag göra min plikt så som alla andra, så fort min förkylning är färdig ska jag jobba igen. Men min insida den säger så mycket annat, den liksom är livrädd. 2020 var året jag försökte tänka positivt inför, det var året när William slutar nian och jag skulle bli färdig specialpedagog. Det var året när jag skulle försöka se framåt igen, och släppa ångesten. Men den vinner alltid över mig ändå, ångesten. Stundtals funderar jag över hur det kommer sig? Hur kan ångesten alltid vinna? När kommer det där lugnet infinna sig hos mig också? Jag vill känna lugnet inombords och slippa oron.

Om ett år ser vi tillbaka på den här saken, hur tänker vi då? Hur blev allt? Ingen förutom framtiden vet. Jag tänker på framtiden, ge mig lugn framtiden för jag behöver det. Lugnet så jag kan andas, och inte ha panik.

Muminmugg – Snorkfröken 2020, och min kamp mot ätstörningen.

Förra veckan skrev jag att jag köpte en Muminmugg med Snorkfröken då jag insåg att den skulle försvinna. Det betydde istället att en helt ny mugg med Snorkfröken skulle komma och den köpte jag på Åhléns med ett presentkort. Först gillade jag den inte speciellt mycket, jag vet inte tyckte den kändes tråkig på grund av den lila färgen. Men när jag såg Snorkfröken i sin bikini i spegel fann jag en viss kärlek för den, kanske för att man någonstans själv tittar så på sig när man står i spegel. Den kändes fin på något sett, vem är man egentligen som har rätten att klanka ner på den kropp man har? En kropp som burit barn, en kropp som burit mig när mitt inre rasat! Nej fy jag har ingen rätt att göra så mot min kropp, den här muggen kanske blir den stöttepelare jag behöver i min kamp mot ätstörningarna.

En bild säger inte hela sanningen. Att leva med ätstörningar.

Det slog mig när jag gick igenom mina bilder i telefonen hur ofta jag ser mig själv med sådan elak blick. Jag dömer och klankar ner på mig själv, mobbar mig och min kropp. Ger den hårda ord och tänker tankar på hur jag borde svälta mig själv. Varje morgon går jag upp och tänker samma sak, jag borde leva på soppa. Inte äta något annat, dricka enbart vatten och helt ta bort bröd, kolhydrater, morötter, frukt och aldrig äta onyttigheter i form av socker. Fett borde plockas bort helt, kanske man kan leva på makrill?

En människa med sunt tänk sitter just nu och tänker ut diverse olika mat jag kan äta. Prova viktväktarna, prova LCHF, Cambridge funkade åt mig! Börja på gym! Allt detta tänker människor i all välmening men för mig, med min ätstörda hjärna blir det bara en trigger. En slags kamp om att svälta mig till bristningsgränsen.

Jag går varje dag minst 10000 steg, det är hölsosamt och bra. Problemet är att även den saken är en trigger för mig, någonstans vill jag bara ha mer. Söker kicken, jag tänker på hur jag efteråt ska lägga mig hungrig. Den där galet tillfredställande känslan av att inte ätit och känna magen kurra. Hur jag haft kontrollen nog att inte ätit något. Eller lyckan i att se något kilo försvinna från vågen.

Det gick så bra på behandlingen på Dala ABC, men sedan när alla runt mig pratar hälsa. Eller vilken form av mat man borde äta och undvika. Det är ett rent helvete bokstavligt talat för mig med ätstörningar. Att höra hur någon sprungit, eller diskuterar matens innehåll.

Jag vet inte vart det är meningen att min text ska landa. Kanske i ett försök för mig själv att väcka min egen acceptans för den sjukdom jag lever i. En sjukdom som kommit tillbaka mer och mer. Från att jag skötte frukost, mellanmål, lunch och middag samt kvällsmål till att helt börja skippa vissa måltider igen. Eller ställer mig tvångsmässigt på vågen och tvångsmässigt motionerar lite extra för att allt handlar om vikten igen. Förbannade ätstörning, när ska du släppa taget om mig? När ska du låta mig bli fri?!

Onsdagsmorgon och ätstörningstankar.

Så var det alltså onsdag då. Befinner mig fortfarande i sängen men ska alldeles strax gå upp. Känner mig svullen efter gårdagens matfest på studiedagen.

Det känns som att jag helt kom ur allt efter behandlingen. Det gick så bra när jag var på Dala ABC med regelbundenheten, men när jag släpptes fri kom allt tillbaka igen. Så här efteråt inser jag att 1 dag i veckan i 8 veckor förmodligen var fel behandlingsform för mina ätstörningar. De är helt klart tillbaka och har mig i sitt våld igen.

Jag försöker tro mig men det är absolut inte så lätt som det låter. Jag måste kämpa på, stundtals undrar jag dock om det är dags att skriva in mig igen. Jag får se, ger det till jullovet.