Suck!
Blir så jävla arg! Igår skrev jag ett mail till Björn där jag skrev
att jag inte är ute efter en vännerrelation med honom utan enbart
vill att vi ska vara föräldrar till barnet. Jag har nämligen inte mått
speciellt bra psykiskt av att vara hans låssas-kompis när jag inte ser
de som jag är vän med honom. Ångrar absolut inte barnet men ångrar
att jag träffade honom för jag känner mig så trött på den människan och
skulle vilja slänga ett kylskåp på honom. Allt är så jävla lätt för honom
han behöver säga en sak så ska de vara så själv har jag som mamma ingen
talan känns de som vad har gjort under graviditen måste jag förbi se och bara
se glad ut att han ställer upp. Hur har andra mammor kunnat förlåta killar som betett sig på de viste? I alla fall hade jag skrivit ett GB till Marie igår där jag skrev
vad jag tyckte och tänkte om Björn. Tror ni inte på fan att han skickat en av sina
fjortis-brudar att kolla upp de! Tycker han är psykiskt-sjuk. Vad jag säger/skriver
till mina vänner har väl inte han med att göra lika lite som jag har med att göra
vad han säger och skriver till sina. Nu tycker han dessutom att jag är arg utan anledning. Han är ju en sån bra person! Han påstår att han inte försökt tvinga mig
till en abort. Jaså inte?! Han menar att tvinga gör man med fyskiskt-våld men de
finns något som heter psykiskt-våld och de är faktiskt ännu värre en fyskiskt.
Fyskiskt våld försvinner medans psykiskt våld stannar för evigt som ett sår i
själen. Har läst psykologi vet de mesta om sånt där kanske inte han vet.
Har även varit djupt nere i de svartahålet många gånger men tagit mig upp. Jag
vet att hur långt ner man än kommer i de svarta mörka hemska hålet och man tror att man aldrig ska komma upp därifrån igen men de gör man alltid oavsett.
Hade jag gjort en abort för hans skull hade jag inte levt idag de vet jag för jag
kände då och känner nu att barnet är mitt liv även om jag inte känner h*n än så är de den största saken som hänt mig.
Jag vill mitt barns bästa men hur orkar man ha en person i sitt liv som svikit en så mycket att man hatar den? Hur orkar man umgås med en person som man kommer känna sig irriterad på? Hur lär man sig att förlåta någon som tagit bort ens förtoende? Förtroende tar ju lång tid att bygga upp och sviker man ett förtroende så tar de ännu längre tid att lita på den personen. Han är fyskiskt pappa till barnet men psykiskt är han inte de. Jag har börjat glömma att han och jag ens haft sex. Låter konstigt men då ska ni bara veta hur de känns. De är enormt förvirrande att inte minnas att man haft sex med pappan till ens barn. Känns oftast som jag bara blivit gravid utan att ens varit med någon. Vill lära mig lita på Björn. Vill inte längre känna hat för honom jag vill kunna sitta ner och prata med honom umgås med han och om han träffar en tjej eller redan gjort henne.
Där har jag en till skräck! Jag vill inte att han ska träffa en tjej så barnet börjar tycka om henne kanske tom vill flytta hem till dom för att hon är så snäll eller snällare
än mamma. Hon kanske är den där perfekta typen en sån som alla barn älskar.
Eller så är hon så att hon säger till Björn att kan inte vi ta och försöka få vårdnaden om barnet Björn så h*n blir vårat barn mer en maddes! DE är min skräck!
Björn kan i så fall säga :
madde har inget fast jobb de har jag.
madde har ingen pojkvän och barnet behöver två föräldrar.
exetra! Hur gör jag då? kommer jag ens ha en chans mot dom?
kanske inte. Jag sparar alla mail björn skriver + sms för om han ska ta mitt barn
så vill jag kunna visa upp för alla att han inte hjälpt mig ett skit.
Känner mig så förvirrad.
- eftermiddag –
Min otursdag kanske?
Fick precis ett brev från jävla kopparstaden om att jag ska få betala de där jävla handfatet 1.500! Känner bara aldrig i livet typ! ÅH jag hatar allt!!!
Kram & Puss
Madde och liten