8:48

Så är det morgon igen då. Sovit gott i natt, inte drömt en massa skumt utan bara sovit en skön sömn. Eller jo! Drömde att jag väntade tvillingar kom jag precis på. Mycket skumt kan man drömma.

I alla fall kom jag på att jag aldrig skrivit om hur jag uppfattade det när William fick komma på neo för han var sjuk. Har heller aldrig skrivit om bb tiden. Varken när jag var där som gravid eller natten vi sov där. Kanske ska skriva lite kort om de. Bra för mig själv också så jag kan gå tillbaka och läsa sen.

I alla fall. Första gången jag las in på BB i v15 så tyckte jag det kändes ganska spännande. Fick se hur BB såg ut, träffa personalen som jag trodde skulle vara där när William föddes. Och sen fick jag ju min spruta att träna på under dagen. Dom frågade om jag ville ta sprutorna på morgonen eller kvällen. Jag valde kvällen. NÅGOT jag är glad för idag. Barnmorskan (som var den som tog hand om oss när William var nyfödd sen) gick och letade efter något som jag kunde prova ta sprutorna på. Hon hittade inget förutom en blöja. Så hela dagen satt jag och stack i den där blöjan och sprutade in vatten från den. Mina sprutor var redan uppmätta på riktigt så jag behövde aldrig mäta in mitt fragmin utan dosen fanns där redan. Så klockan 18 på kvällen kom en annan barnmorskan in och gav mig sprutan. Hon visade att jag skulle sticka mig själv under navel och i som en rand. Så jag tog sprutan (är spruträdd normalt) tröck in den och tröck in medicinen. ÅH fan vad ont det gjorde. Jag skrek rakt ut. Hela magen spände sig (nu efteråt vet jag att de var en sammandraging) och huvudet sprängde som fan i 1 minut. Låter som kort tid för många men smärtan var hemsk. Efteråt sa BM. Ja du ska trycka in fragminet sakta annars gör det så där ont (tack för upplysningen). På kvällen träffade jag två andra tjejer den ena skulle fylla tjugo samma år (vi var alltså lika gamla) och en andra hade ett barn hemma men väntade sitt andra och var 19 år. Vi satt hela kvällen och babblade om allt. VAR verkligen jätte kul, de är också dom ända unga gravida mammorna jag träffade under hela min graviditet (träffat tjejen med 1 numera 2 barn på stan ett par gånger). Dagen efter åkte jag hem och allt var “frid” och “fröjd”. V22 när jag åkte in för värkar. Träffade jag en mamma som också bor här i stan som har en dotter nu. Vi pratade en massa och hon var riktigt trevlig. Dock låg jag mest på nätterna och dagarna med smärta och hade jätte ont hela tiden. Personalen var jätte snälla, kom in med mat från matsalen. Andra mammor var trevliga där. Både gravida och nyförlösta. Jag ville verkligen föda i Falun. Sen låg jag inne vid ännu flera tillfällen där men då bara 1-2 nätter. Så kom v37 och jag las in för misstänkt lugnpropp. Tror de heter lungemolyd eller nått sånt. Jag delade rum en en tjej som snarkade, och när hon inte snarkade var jag kissnödig. SOV som sagt nästan ingenting. Personalen pratade massor med mig och jag var typ som en i deras personal kändes de som. Så visar de sig att dom slavat och att jag inte alls hade nån lungpropp. Var på jag rusar in på toaletten och spyr. Två veckor senare las jag in igen och fick mediciner varje natt för värkar. Grinade och var ledsen, personalen var jätte snälla men jag ville verkligen inte ha de så där. Jag var aldrig hungrig trots min stora mage. Jag hade bara ont. Kunde inte ens gå till sjukhus-cafeterian utan värkar. Grinade bara jag pratade med mamma eller mormor. Hade telefon men ville bara att mamma,mormor och Björn, Lena och Anna och Marie skulle ringa. Tyvärr råkade min syster ge mitt nummer till flera så de var TOK ringade till telen där. Har du fött än? Blablabla. Och jag bara grinade. Nu efteråt kan det nog uppfattas som jag var en riktig gnäll-spik på slutet där men jag hade så förbannat ont att jag inte kunde annat. Så kom natten när jag fick förlossningsvärkar men de har har jag redan skrivit om. Så när han föddes så han bara hon som förlöste mig träffa William i cirka 20 min för sen skulle hon hem. Så då tog “min” första BM på bb över. Både hon och min förlösningsbm är/var helt underbara som personer. Hon från BB sa så här när hon höll William. Tänk att dig din lille har jag lyssnat på i din mammas mage och du var så vild och vägrade ligga stilla men då var du så här stor också. Så visade hon mellan fingrarna. Jag kände sån lycka, för en del av mig kände hela BB och förlossningen. Eller hela kvinnokliniken ska jag nog känna. Jag var väl känd. Hela läkar-teamet kom in på förlossningsrummet när William var nyfödd för att se den lilla bråkstaken som gjort att jag hade en skit jobbig graviditet. Alla sa samma sak. Men vad söt han är. Och en som dom flesta mammor inte gillar men jag upptäckte var helt underbar efter en tid, hon sa NU ser du att du älskar honom från första stund och min son fyller år idag också. Hela mitt hjärta smälte i dom orden. Barnläkarna från Neo kom upp för att kolla William. Dom såg inget men ville ändå ha honom under ekg kontroll. Så när hela min och Björns familj varit in på förlossningen (normalt får man inte ha besök där men eftersom allt var lite speciellt för mig blev de så) tog BM mig i rullstolen och så gick vi ner på neo. När vi kom ner dit fick vi ett jätte mysigt välkommnade. Grattulasioner och så visade dom var William skulle ligga (värmebädd). Jag ammade William och sen sa dom att dom skulle fixa ett rum därnere åt mig men att jag kunde åka upp på bb i 2-3 timmar och sova lite (mitt rum var kvar där). Så Björn skjussade upp mig i rullstolen på BB igen. Jag som skulle sova hade en energi-kick och ringde först Anna och berättade att min son var nyfödd. Sen ringde jag Marie som fattat de då hon ringt BB tidigare och de inte varit något svar när vi pratade ringde Björn till Markus (maries ex som var hos marie) och säger PRATAR Madde med Marie?! HON ska ju sova. Så jag fick lägga på. Kunde inte sov låg och fantiserade om min underbara son som låg därnere. Så kom Björn till BB med två plankstekar för att fira William som nyfödd. Personalen på BB sa, VILKET lyx 😉 . Sen åkte vi ner på neo igen. Och där låg han min underbara lilla prins. Jag pussade och ammade honom och han somnade om så gick vi in och sov i vårat rum. På natten kom dom och hämtade mig och jag ammade igen. När jag lagt ner honom gnydde han. Och jag kände i hela mitt hjärta att jag ville ta med honom till vårat rum och inte lämna honom där helt ensam. Men de fick jag ju inte, han skulle ha ekg och sånt. På morgonen kom personalen in med honom och sa. De är någon som längtar och ropar efter sin mamma därinne så jag tog med honom hit. När jag fick honom brevid mig i sängen kom lyckokänslan igen. Jag la honom bervid mig och han somnade om igen. Så fick vi åka upp på BB. Fick besökare och massor av presenter. På natten märkte jag att något var fel. Tjatade på BB men ingen trodde mig. På morgonen fick jag höra att han var SJUK. Så blev lite tester, jag och mamma och William gick till cafeterian och skulle fika. Personalen från BB kommer rusandes och säger att William har alldelses för högt crp och säger till oss att lämna allt och följa med ner på neo. Jag var livrädd. Nere på Neo stod dr, ssk:a, och usk:a redo dom frågade snabbt om jag ville vara med när dom tog prover eller om jag ville stanna utanför. Jag valde att stanna utanför. Men de hjälpte inte, jag hörde Williams plågade skrik när dom tog ryggmärgsprovet på honom. DE skriket fick mig att gråta som tur var kom en annan mamma med förtidigt födda barn där så hon pratade och berättade vilka underbara människor och personal de var därnere. Så kom usk och hämtade mig och mamma. Jag glömmer aldrig de rummet William var i då. Eller hur han såg ut. Han hade ingen blöja men hade en liten påse på snoppen för att samla upp kisset i, han var helt blek och utmattad och på handen satt de en droppnål inlind i bandage. Han kissade och när han gjort de satte dom på honom blöjan och la han i min famn. Jag pussade honom och sa saker som JAG älskar dig mitt hjärta, när jag gick in i rummet och ammade honom kände jag sånna skuldkänslor och tänkte de här är mitt straff, de är mitt fel att han har ont. JAG skulle inte haft en igångsättning då hade de här aldrig hänt. (Känner att jag blir ledsen nu också, men de värsta som finns är när man vet att någon gör illa ens barn och man inget kan göra åt de). Personalen på Neo sa hela tiden att de inte var mitt fel att han var sjuk. Men den tanken har alltid stannat i mitt huvud även om JAG vet att de inte är så. Så gick dagarna William fick vara med mig mer och mer, blev kopp matade och ammad om vart annat. Kopp maten var inte min bröst mjölk. Så på permisionen så fick vi alltid komma dit till klockan 8.00 och 20.00 då skulle jag amma där för att dom skulle göra mätingar på att han gick upp i vikt. De roliga var att han gick UPP mycket mer än många andra, han är 60 vid ett tillfälle och personalen fick sig en chock. Haha, då var han endast 5 dagar gammal. Fick frågan och grädde i brösten och sånt.
Sen blev vi utskrivna efter lite mer en än vecka på neo. Så nu har jag skrivit om de.

– Puss –

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: