Idag har varit sån där skum minnes dag när det känts som tiden stått stilla för man färdas tillbaka till misstag, roliga minnen och saker som man skulle vilja uppleva igen blandat med sånt man aldrig mer vill uppleva och önskar ogjort. Jag hörde en låt och tänkte. SHIT två år efter detta lekande där jag trott att jag aldrig mer skulle kunna bli kär så väntade jag William. Idag är de 3 år sen han låg i min mage. På vissa sätt känns det som nyss mitt hjärta var krossat och jag mådde skit över hela livet. Ärren i mitt hjärta som jag aldrig trodde skulle läka. Med ans jag ändå tycker det känns som en livslängd sen hur kan minnen vara så? Att man tycker saker vara så nära men ändå så långt borta?
Varför minns man vissa saker när man glömmer bort andra saker eller att dom förtängs för att aldrig mer vill komma fram.

Det finns bra och dåliga minnen. Idag känns minnena blandade som en skål med godis. Undrar varför jag känner mig så konstig just nu? Varför känns det som jag står mellan två berg? Ett för allt nytt och ett för de gamla och i mellan dessa två finns mina drömmar som aldrig tycks bli besannade.