Visar: 1 - 10 av 170 artiklar
Ätstörningar Högkänslighet

Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.

Jag mår bättre psykiskt, bättre än jag mått sedan 2015. Stundtals förstår jag inte hur mitt mående kan vara så bra, samtidigt är jag livrädd om jag äter något. Med ett om som verkligen är just det. Varje gång jag tillåter mig själv att äta kommer det en våg av oro in i själen. Jävla sjukdom, jag vägde mig på Dala ABC och ätstörningen hittade den sista ingången den hade och satte sig direkt i kroppen på mig.

Trots alla som sagt lyssna inte nu stå på dig, och följ maten så var vikten det viktigaste. Jag har sagt det så många gånger till personalen ändå var det inte det jag fick jobba med. Utan istället har de hela tiden fokuserat på att det har med kontroll att göra. Nej det är att jag avskyr varje kilo, det har alltid varit vågen. Jag kontrollerar vikten med vågen, maten kan jag reglera med vågen. Så här är jag nu, mår bra psykiskt men är livrädd för att äta och drömmer om vikten och hur jag ska göra för att bli av med varje kilo.

Så psykiskt började jag må bra, men fysiskt så fick jag behålla ätstörningen. Det var ju liksom det valet jag fick, och då väljer jag ätstörningen eftersom jag uppenbarligen aldrig kommer bli frisk från den.

Jag har börjat att få en tid hos psykriatrin i alla fall, hos en väldigt bra psykoterapeut. När jag berättade om mitt liv, mina trauman sa hon: ”Jag har aldrig hört något värre!” Hon jobbar där extra och om jag förstod rätt är hon pensionär… Det säger väl en del om min ryggsäck, då har vi bara börjat öppna den lite.

Vi talade om hur jag agerar i krissituationer, så jag sa: ”Jag hamnar i en dimma, men blir alldeles lugn. Vet precis vad jag ska göra. Blir inte stressad eller något utan agerar helt utifrån situationen.” Då sa hon att jag tillhör dem som har en lösningsfokuserad hjärna som alltid är igång. Hon frågade hur jag var som person, och vi diskuterade att jag alltid har tusen saker för mig. Vilket tydligen är typiskt för denna form av hjärna. Hon frågade även om min skolgång, hur var den hade jag lätt för mig?

Jag svarade som det var: skolan var ett helvete och jag orkade ingenting, fattade ingenting och såg mig själv som värdelös. Men sa även: Men samtidigt har jag ju förstått att det där inte stämde. Jag hade inte varit där jag är idag, om jag inget begrep. Hon sa då: Din hjärna arbetade för överlevnad, hur skulle skolan prioriteras när du försökte överleva? Allt kändes så rätt då. Det där med överlevnad, hur skulle jag orka med allt när jag bara behövde överleva. Jag önskar att kunskapen kring sådant var mer etablerat i skolan, för hur ska man orka när livet gett dig erfarenheter där överlevnad varit viktigare?

Så fick jag rensa huvudet och själen en stund, jag söker ingen som ska tycka synd om mig. Men att bara få föra ut mina tankar till skrift får mig att lätta något.

Ätstörningar Högkänslighet

Ett missbruk mot ett annat, och att välja friskhet framför sjukdom.

Jag pratade med min mentor på Frisk och Fri igår. Frisk och fri är riksförbundet mot ätstörningar, och jag är glad över att blivit tilldelad en mentor. Hur som helst så pratade vi igår och jag insåg hur mitt beteende är så märkligt.

Nu när jag ändå går mer och mer mot friskhet, så tar andra saker över. Jag ska alltid prestera och lever på mina prestationer. Är det inte ätstörningen så är det studier, är det inte studier så är det som nu jobbet. Jag ger allt, och det upptar hela mitt liv. Ni vet det där begreppet good enough det finns inte för mig, jag ska vara bäst och lägger ner allt i det. Är det inte motion som går till överdrift, är det kicken i att ha ett städat och snyggt hem. Är det inte städat och snyggt är det snygga kläder, är det inte kläder? Ja då är det jobb, studier, bästa ätstörda och så går det runt och runt.

Hela tiden med en längtan efter att bevisa för mig själv att jag är bra, att duga. Ändå känner jag bara av kicken ett par sekunder. Som kicken med att rent hem, eller kicken med något nytt till hemmet. Kicken i att svälta mig och gå ner i vikt, kicken i att jobba tills jag stupar. Kicken i att promenera i 4 timmar i streck varje dag en hel sommar… Kickar, jag söker dessa förbannade kickar. Jag är alltid så förbannad rädd för att bubblan ska spricka att folk ska avslöja mig som en lögn, eller ja kanske mest den lögn jag ser mig själv som.

Får så ofta frågan varför jag bryr mig om vad folk tycker om mig? Jag vet egentligen inte om jag helt bryr mig om vad andra tycker om mig, det är nog mer jag själv som bryr mig om hur jag ser på mig själv.

Det är precis detta jag inser är nästa i vad jag behöver hjälp med. Släppa på mina förbannade prestationer. Jag har valt att bli frisk, och vill bli frisk. Men samtidigt är jag en typisk missbrukare av kickar och hur blir man av med att vara en person som söker kickar?

Ätstörningar Högkänslighet

GAD, PTSD och ätstörning. En cocktail av ångest.

Jag har inte velat skriva något om kriget som pågår. Om Ryssland, Ukraina och världen. Helt enkelt för att jag med GAD blir så förbannat skör i sådana här situationer och hamnar i skräck.

För skräck är det, ångesten som slingrar runt i kroppen. Rädslan och paniken, känslan av ett huvud på högvarv och en kropp som är i flykt. Jag fixar inte kriser, jag minns när IS var som värst, alla terrorattacker och hur jag bara mådde skit. Gick efter ett halvår in i väggen, och så kom covid19 för nästan exakt två år sedan och paniken jag känt i det. Jag orkar inte med rädslan, avundas alla som tar det chill medan jag försöker stänga av sociala medier, och undvika att lyssna på nyheterna som skrämmer mig.

Jag är så rädd av mig, livrädd helt enkelt. En äcklig skör individ, en människa utan motståndskraft som inte alls står stadigt i kriser. Jag har inget psyke för sådant här, jag är för svag. Så äckligt förbannat svag!

Det blir inte bättre av att jag kämpar på med maten nu, att jag varje dag kämpar med att bli frisk. Att börja fundera på vad som andra friska har som jag saknar?

Tankarna spinner, som en lop inne i huvudet på mig.

Ätstörningar Högkänslighet

Att ligga vaken om natten.

Min bästa vän Lisa sa till mig förra året: ”Du måste göra något åt din sömn! Det är inte normalt att vara vaken mitt I nätterna om man inte har småbarn.” Hon är så klok min fina vän, det är så sant. Jag hade reagerat på samma sätt om det gällde andra. Men så är det då mig det här gäller, och ångesten är alltid min bästa nattliga kompis. Min lilla ätstörda röst i form av Gollum som talar till mig så att jag inte kan sova, som just nu efter att jag igår lyckades äta alla måltider är i uppror.

Jag har inte fixat alla måltider förrän nu, det är ett år sedan jag började på Dala ABC igen efter uppehåll, och under det här året har jag inte kunnat äta kvällsmålet. Igår lyckades jag efter tips äta skivad banan och kakao. Det var gott och det gick! Men så kommer skammen, den vidriga jävla skammen. Jag har ätit alla mål, jag har dessutom tyckt saker varit gott och det där med gott är förbjudet för mig. Att känna att något smakar bra, det är som att påtala att jag ger hän och då går Gollum igång igen.

Gollum, min ätstörning fick ett namn till sist. På något vis är det lättare att ge den ett namn så att den sidan som vill bli frisk och som är jag kan putta bort den där vidriga vännen som bara vill mig ont. Trots att den är en tröst, lite som ett destruktivt förhållande där man inte tror sig förtjäna något annat.

Men jag vill framåt, jag vill inte längre leva i en ätstörds förvrängda värld. Jag vill kunna njuta av livet, våga skaffa vänner och kanske främst tro på att människor vill vara min vän.

Det där sista, jag ifrågasätter jämt varför någon visar intresse i mig. Varför någon skulle vilja vara vän med mig. Jag förstår inte hur människor kan höra av sig om att ses, blir alltid fundersam och undrar. Helt enkelt för att jag inte kan förstå att någon utanför skulle kunna tycka om mig. Hur ska någon kunna tycka om mig, när jag inte tycker om mig själv?

Här ligger jag i min ensamhet och funderar. Ännu är det för tidigt för att gå upp och ta min frukost. Jag brukar äta den vid fyra, men halv fyra känns i tidigaste laget. Men snart så, snart ska jag äta alldeles förbannat snart. Annars blir det aldrig av.

Författarens egna ord. Högkänslighet Tonårsbarn

Ett första inlägg för 2022.

Dessa fina Orsa och moradräktsfigurer fick jag av min mamma sist vi sågs.

Det första inlägget för 2022. Det allra första orden skrivna i denna blogg för 2022, ett nytt år nu ska jag komma ihåg att skriva 22 istället för 21 på datum. Nu ska jag påbörja ett jämt år. Idag skulle min mormor och hennes tvillingbror fyllt 92 år om inte cancern tagit dem båda. Jag saknar dig mormor, varje dag finns du i mina tankar.

I år, och närmare bestämt den 30/4 fyller min blogg 18 hela år. Förstår ni hur många år det är? I år blir mina rader här myndiga. Men kanske allra märkligast av allt är att i år, den 3 oktober kommer min son gå från barn till vuxen. Då fyller han 18 år! I år ska han påbörja sitt sista år på gymnasiet, älskade barn. Hur blev du så stor? I veckan men förra året i bemärkelse fick du kallelse för mönstring.

I år fyller jag 38 år, och kan nog inte riktigt förstå det heller. Ett nytt år börjar nu, vad ska 2022 erbjuda? Ingen vet men idag börjar det nya året.

Högkänslighet

En tisdag i december.

En tisdag i december, men också den sista tisdagen i december, även den sista tisdagen för detta år. Nog är det märkligt hur tiden tickar framåt för varje sekund?

Idag har jag inte gjort många knop, varit ut med Skilla och tittat på tv. Visst dagen är fortfarande ung så att säga. Men med snövädret utanför känns det inte helt rimligt att så mycket mer kommer att ske idag.

Jag tar denna tisdag som den kommer, efter detta år behöver jag kanske bara vila ut. Det känns åtminstone som det är vad min kropp vill göra.

Ätstörningar Högkänslighet

Ätstörningen röst som talar.

Ibland får jag som panik i mina tankar. Just nu är ätstörningsrösten, min Gollum starkare än på mycket länge. Den är på mig dygnet runt. När jag är vaken, när jag sover, när jag jobbar, när jag äter, när jag inte äter, när jag rör på mig, när jag inte rör på mig. Den är där som en skrikande kritiker och bråkar. Jag hotar min ätstöring just nu, hotar den på det allra hårdaste sättet.

Sedan jag fick veta att jag kommer börja 5 dagars behandling i 12 veckor, har jag kämpat med regelbundet ätande. Jag kämpar med mellanmålen. Men min utmaning nu är kvällsmål. Min ätstörning skriker på mig att nu kommer jag rusa upp i vikt utan hejd. Nu helt utan min fallskärm ska jag kämpa med att äta. Det är läskigt, obehagligt och skrämmande. Samtidigt som jag kämpar på, och inget hellre vill än att bli frisk.

Varje gång människor talar om hur de ska hålla igen, hur de ska banta, hur de ska se till att gå ner i vikt triggas jag på det allra vidrigaste sättet. Som jag sa igår till psykologen: ”Det svåra är inte att matschemat. Det svåra är att hålla sig kvar när rösten blir för stark.” Så hör jag dem som önskar sig en ätstörning för att: kunna hålla vikten… Om du bara visste vad du önskar dig! Det är INGET jag ens önskar min värsta fiende. Att vara fast i mitt huvud, med bräckligheten och höra rösten som slår dig med orden. Som misshandlar dig så till den grad med ord att du krymper för varje sekund. Nej du önskar dig ingen ätstörningsröst, den som tror sig göra det är så fel ute. Ingen vill ha Gollum som hyresgäst i sitt huvud.

Ätstörningar Högkänslighet

Om rösterna kunde lämna mitt huvud.

Långa vidriga nätter, långa stunder av osammanhängande sömn där tankarna är överallt och ingenstans. Där jag känner mig som att jag ska kvävas och ändå håller andningen igång. Nätterna när jag hör rösterna inombords högre än någonsin. Ätstörningsrösten som högt talar till mig: ”Idag ska du inte äta…”, eller ”du vet att du blir fet av det där!!!” När det inte är den så hoppar min GAD in och ger mig ångest: ”Tänk på vad du gjort, eller inte gjort. Nu kommer det här att hända”, sedan kommer PTSD:n och säger åt mig allt jag förtjänat. ”Du förtjänade det där vet du, om du inte varit så korkade hade det aldrig hänt”. Så fortsätter de om, och om igen rösterna i mitt huvud. Rösterna som trycker ner mig bit för bit och gör mig mindre för varje sekund. Jag är ingenting värd, och ingenting jag gör är bra nog, jag är misslyckad och kommer aldrig lyckas med något. Aldrig är de tysta mina tre röster inombords, ibland försöker hon… Hon som jag någonstans tror är jag? Min själ att säga ifrån, hon kliver fram och ryter i åt alla rösterna: ”LÄMNA mig ifred!” Då tystnar rösterna för en stund, för att sedan komma ännu starkare tillbaka.

Lite som jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något!”. Tänk om någon kunde tysta mina röster, tänk om… Tänk om…

Ätstörningar Högkänslighet

I mitt huvud är det aldrig en tystnad.

Denna vecka och helg har varit vidrigt lång. Så där lång att den känts som den aldrig ska ta slut. Men där tankarna varit i berg och dalbana. Frågan om vad som hänt och att jag verkar må sämre, och att jag någonstans vet att så är fallet. Jag mår sämre sämst, och ändå förväntas jag bara leva på. Ta mig upp varje morgon och fortsätta livet.

Igår drog jag ut till Kniva. Rev husvagn med Björn och det var roligt. Som en del av mig fick upplopp för känslor i steg med att bit för bit revs från husvagnen. Sedan kom denna dag som söndag och ångesten har gripit tag om mig. Vetskapen om ny vecka imorgon, att varje dag ta mig ur sängen och leva på.

Hur gör man när ens ångest är så stark att man inte vill andas? Hur gör man när man inte vill dö? Men samtidigt tycker det är jobbigt att leva? Hur gör man för att stå emot sina innersta tankar? Hur gör man? Berätta för mig, hur gör man?

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

När själen mår skit.

När själen mår skit och du inte orkar mera. När du inte vill dö men samtidigt inte orkar kämpa, när ditt inre ber dig att bara ge upp och sluta kämpa. Sluta bara att försöka, ligg kvar i sängen och känn ingenting. Ät ingenting, sov ingenting, gör ingenting. Bara låt dig själv ligga där och låta allt kaos vara kaos, sluta tänka på om du klarar dig eller måste göra saker du egentligen inte vill. Bara känna att man mår skit, utan press på att må bättre. Press från andra som tycker att du kan rycka upp dig.

Det tar sådan tid att få komma till psykiatrin, och jag slussas fram och tillbaka som en trasdocka där ingen känner att ansvaret för mig hälsa ligger hos dem. Min ätstöring, min PTSD och GAD tycker ingen instans att det är deras bekymmer. Där i mitten sitter jag och går sönder för varje dag. Jag orkar inte, vill inte! Äter mindre och mindre men vill hellre prioritera sömnen än maten.

Livet just nu, så förbannat jobbigt med livet just nu!