Du vaknar upp i armarna på den du älskar ser honom långt in i ögonen och tänker ÅH du är de vackraste jag sett!
ELLER? Är det verkligen så?
Jag hatar att sova bredvid folk. Dels känns det obekvämt. Den andra personen ska alltid ha den skönaste delen av sängen. Sen ska den andra personen gärna ha dom skönaste kuddarna och varmaste/svalaste täcket. Man själv ligger och stör sig över att man inte fick ha det skönt. Förutom de ska man om man delar täcke försöka dra så mycket täcket till sig själv som det går för annars bli man täcklös. Förutom de blir det varmt. SÅ där jobbigt varmt så man börjar svettas och stör sig över värmen. Man öppnar ett fönster och då börjar den andra ”Huuu de drar kallt, stäng fönstret” och där får man lägga sig igen i en varm jävla säng.
Har man sen oturen att ha en sängpartner som snarkar är de fan ännu värre. Där ligger man och lyssnar på rena blåsorkestern medan man själv ligger och tänker om jag stryper honom kommer någon dömma mig då?
Sen vaknar man på morgonen efter 2-3 timmars sömn och tänker FY fan jag får aldrig sova.
Nä tacka vet jag att få sova ensam i sin säng med en sängparter som kommer dit och lägger sig vid rätt tillfällen och lägger sig på soffan sen. Sängen är fan den ända privata stunden man har.
