Jag fick det precis ångest, sån där som liksom kryper på en som en påminnelse om att man inte är värd något att man är en stor idiot. Jag hatar livet när det blir så här, när det påminner mig om att jag inte har något och att jag aldrig kommer få något så stort. Jag känner nån slags tomhet där på insidan, nått som liksom gräver sig upp mot ytan. Jag har ett visst tomrum där. Ändå har jag en STOR del fylld men det där lilla tomrummet som förklarar för mig hur värdelös jag är som människa den plågar mig mest. Den där som verkligen känner och ser hur folk liksom skrattar bakom min rygg för dom tror inte jag fattar. Jag hatar att känna så här, nu har allt varit så bra så ska den här känslan komma smygande igen. Vissa hävdar nog att det bara är jag som kan bryta den. Och det kanske det är. MEN hur kan man bryta något som känns så himla svårt att bryta?
USCH jag har ångest djup och skär ångest.

– Puss –