Två år av sorg och saknad, älskade mormor.

Så idag har det gått två år sedan du tog ditt sista andetag, två år sedan cancern tog dig efter några ynka månader i den hemska sjukdomen. Jag förstår inte att det är två år sedan du tog ditt sista andetag, två år sedan jag och Mattias satt där i bilen och jag körde mot Mora lasarett för att vi skulle säga adjö. Vi hann inte fram och jag tror att det var meningen så. När vi mötte Melissa där på parkeringen så var det som att jag visste att det redan var försent, i hissen upp och sedan där när vi knackade på dörren och alla dina barn var samlade. När jag såg dig ligga där i sängen, och när jag kramade om mamma. När vi tre syskon av fyra stod där och höll om mamma och grät, för vår mormor var borta. Ditt skal låg där i sängen, och jag pussade din panna sa att jag älskade dig och att vi ses igen.

När vi sa adjö där, och sedan åkte till Orsa och mamma tillsammans. Grät där allihop, av saknad till dig. När jag och Mattias tog bilen på kvällen tillbaka mot Orsa så var solen på väg att gå ner, det var den första kalla dagen den hösten och på radion pratar en man som heter Ingmar precis som din bror. Så när vi svänger ut från Orsa säger han: Jag har skrivit en jazz till min fru Barbro, som heter Barbros Jazz. Ditt namn precis där och då, till solnedgången och skymningen. Jag och Mattias tittade på varandra och jag sa det vi tänkte: Nu säger du hej då!

Man säger att tiden gör sorgen lättare, men det där är en myt. Sorgen finns alltid där, man lär sig acceptera den och leva med den. Men aldrig någonsin att den lättar. Fortfarande kan jag tänka att jag ska ringa dig, eller får för mig att berätta saker för dig. Fortfarande kan jag tänka på dig och känna hur du nuddar min hand. Du finns här, även om jag inte ser dig. Du är så saknad älskade mormor, du som var min andra mamma. Jag tänder lite ljus under din tavla idag, tavlan din pappa målade på dig som ung. Jag dricker kaffe ur Rörstrands Ostindia som du tyckte så mycket om och jag tänker på dig, saknar dig! Två år utan dig, två år av sorg och saknad. Två år som jag fortsätter att älska dig, berättar om dig, skrattar kring allt fint du låtit mig uppleva med dig!

27 år sedan en nioåring jag förlorade min pappa.

För tjugosju år sedan var det påskafton. Det var som vilken dag som helst. Jag minns hur solen lyste och hur vi målade ägg hos mormor och morfar i Maggås.
På eftermiddagen åkte vi hem och jag cyklade till Storgärdet för att leka med min kusin Nathalie som bodde i Göteborg men hos sin mormor (min farmor) den påsken. Jag minns att vi lekte ute och att solen värmde, en helt vanlig dag för en nioåring som inget visste om att det bara var några timmar innan livet skulle förändras för alltid.

Jag hoppade upp på cykeln för att cykla hem till mamma för att spela Bingolotto. Vänder mig om och ser en präst som går in vid min farmors port och fortsätter cykla hemåt.
Sitter i soffan med min mamma Åsa när det ringer på dörren. Jag öppnar och utanför står det en präst, är man nio år och det är påsk tänker man självklart att det måste handla om påsken så jag ropar till mamma: “Mamma det står en präst vid dörren.” Går och sätter mig i soffan samtidigt som jag ser hur mamma förändras där borta vid dörren, hur hon går mot köket där vi har vår hemtelefonen. Jag vet någonstans som nioåring att något hänt.

Går till mamma som bara gråter, solen lyser in genom köksfönstret och skapar små skuggor mot väggen. Samtidigt säger jag, mamma vad har hänt? Mamma har någon dött! Hur jag som aldrig mött döden förstod att någon dött har jag undrat hela mitt liv efter det, jag hör mamma säga: “Ja, pappa har dött.”
En värld förändras, där och då i en nioårings lilla liv. En bilolycka på påskafton 1993 den 10 april.

Varje år på denna dagen förnimmer jag sekunden när jag fick veta att pappa dog. Jag kan inte föreställa mig ett liv med en pappa, större delen av mitt liv har varit utan. Men jag kan ändå fundera på vem jag varit om han fått fortsätta leva? Livets väg skapar stigar och spår i våra inre, vi blir alla förändrade av det vi upplever. Idag var det 27 år sedan mitt liv förändrades, under många år tyckte jag inte om påsken men även det har förändrats idag.

Glad påsk och ta hand om varandra! Livets väg kan vi inte förutse!

Adventsfirande i Stora Kopparbergskyrka & ett ljus för mormor.

Idag var det återigen adventsfirande i Stora Kopparbergskyrka. Williams skolan Friskolan Mosaik går till kyrkan varje år den första advent. Det är så himla fint, och något jag gått på varje gång jag varit ledig. I år blir sista gången, för nästa år går William första året på gymnasiet. Det var jättefint där i kyrkan och de sjöng vackra sånger och allt sådant som hör till. Jag tände ett ljus för mormor, bar hennes vigselring och halsbandet jag fick av morfar som barn.

Efter adventsfirandet så gick jag ner mot stan för att posta en bok jag sålt, samt hämta ett paket. Gick sedan hemåt, väl hemma så bestämde jag mig för att slå till på Black Friday som jag skrev om tidigare idag, läs inlägget som är länkat för att veta vad. Sedan pratade jag med en av mina medstudenter på specialpedagogprogrammet om vårat PM. Efteråt gick jag återigen ner på stan och träffade Lisa och Alice, vi gick sedan en promenad runt Tisken och efteråt tog vi en fika tillsammans. Spanade runt på stan och pratade om allt och inget. Gick sedan hemåt, men ringde också William om ett presentkort han hade. Han ville ner på stan, så jag fick vänta på honom på skolan och sedan gick vi ner på stan igen. Det var visserligen skönt att gå fick ihop över 22000 steg, samt att det var sol så det var helt klart värt dagens promenader.

Väl hemma sedan så lagade William middag åt oss, vi tittade på Riverdale och nu sitter jag här och har svarat på massa kommentarer. Jag har fortfarande 30 kvar så fort svara på dem imorgon. Hoppas du haft en jättefin dag du med!

Ett år av saknad.

Jag skrev precis det här inlägget på Facebook igår, på året dagen hon försvann min älskade mormor. Jag har valt att dela texten här med, för även om det är med på Facebook så speglar det den kärlek jag känner och kände för henne.

Hela dagen har jag funderat på vilka ord som skall lämna mitt huvud ut i mina fingrar. Vilka meningar som bäst kan beskriva den sorg jag känner denna dag. Det är nu ett år sedan min älskade mormor lämnade oss då cancern tog hennes liv. Min förebild, bästa vän, mormor och mamma i ett. Jag har haft äran att ha två mammor, min underbara mamma som fött mig och min mormor som följde mig genom livet från jag var några ynka minuter gammal.
Hon var den som klev in och tog hand om oss syskon när pappa dog och fyllde hans plats.

Som jag skrattat med mormor, berättat om mitt liv, vi har suttit och varit förbannade tillsammans och druckit kaffe för att skratta ihop. Jag minns hur jag skrattade åt något så mycket att mormor sa “du skrattar så hjärtligt”. Det finns något i det där, mitt känsloliv som är så explosivt åt alla håll. När jag i somras läste “drunkna inte i dina egna känslor” och insåg att mormor var högkänslig precis som alla i min släkt mer eller mindre, ville jag så gärna ringa henne för att berätta om det.

Jag pratar med henne dagligen, idag bär jag hennes vigselring (den i guld), halsbandet jag fick av morfar och dricker en kopp kaffe. Jag fick muggen gratis idag, tog den då den heter “Djup snö”. Mormor gillade nog inte Mumin, men namnet får mig att minnas alla gånger hon skjutsade mig på sparken, eller när jag och mina syskon lekte i snön i Maggås. Eller den gången hon och mamma satte mig i en pulka med trasig ratt på skaren så jag åkte rakt ner i diket. De båda gapskrattade medan jag fick ta mig upp från just Djup snö! Så vad passade inte bättre än denna kopp, dessutom skulle hon fylla 90 den 1 januari om hon fått leva.

Älskade underbara mormor, jag sörjer dig dagligen men jag väljer att vårda våra fina minnen i hjärtat för evigt. Tack för att du var min mormor, jag vet inte vem jag varit utan dig. ❤

Ett år sedan jag hörde din röst för sista gången.

Det är nu ett år sedan jag hörde din röst för sista gången. Nu lät så ansträngd och jag din röst var så trött. Vi pratade bara en liten stund, men jag sa “jag älskar dig“, och fick ditt “jag älskar dig å” tillbaka. Det är så vi säger om också här “å” så fint och ord som för alltid sitter i mitt hjärta. Jag visste någonstans där när jag la på att det var nära nu. Jag gick ut i mörkret och grät, tittade mot den stjärnklara himlen och förstod att snart skulle du inte finnas mera. Hur skulle mitt liv bli utan dig? Hur är mitt liv utan dig? Imorgon är det ett år sedan du dog, när jag, Mattias och Melissa kom upp till ditt rum på sjukhuset och du redan lämnat oss men alla dina barn fanns där med dig på slutet.

Jag saknar dig mormor, så oerhört mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Inte en dag utan att jag hör något du sagt, inte en dag utan att jag försöker förstå att du aldrig mer kommer tillbaka. Aldrig en dag utan att jag tänker på att du är här även om jag inte ser dig. Du är så saknad, du fattas mig. Som jag älskar dig!

Idag är det 26 år sedan min pappa dog.

Idag är det 26 år sedan jag cyklade hem från Storgärdet i Orsa där jag lekt med min kusin Nathalie som var på besök hos min farmor. 26 år sedan jag vände mig om och såg en präst gå in mot min farmors trapphus. Hela 26 år sedan det ringde på dörren när jag och mamma spelade Bingolotto och jag ropade åt mamma “Det står en präst i dörren”. 26 år sedan jag fick veta att min pappa dött i en bilolycka, och jag som då var endast nio år fick möta döden för första gången. Jag en storasyster till två små syskon med åldern 4 och 5 år. Där slutade jag på många sätt vara ett barn och fick lära mig att livet hade sidor som inte kunde kontrolleras.

Det är konstigt att tänka sig att jag gick i tvåan när min pappa dog. Speciellt då jag är lärare och träffar så små barn ofta. Det är svårt att förstå att mina syskon var väldigt små när de blev utan en pappa. Med åren har sorgen bleknad, men jag kände länge en saknad och hade svårt att förstå att pappa var död. Sedan har det blivit som så att jag inte riktigt minns hur det var att ha en pappa. Jag kan se bilder som ovan, men jag minns honom inte längre. Kan önska att jag kunde få höra hans röst på något sätt, för att se om jag skulle minnas hur han lät.

Hur pratar man med barn om döden har jag ofta fått frågan om. Jag tycker man ska prata med barn om döden som man talar om livet, berätta om saken gör den inte till något som för mig blev en chock. Berätta att döden finns där lika nära som livet.

Pappa var endast 39 år när han dog, i år skulle han fylla 66. Född på hösten som han var. Denna bild är förmodligen den sista som togs på honom. Han sitter hos min farmor och jag misstänker att hon tagit bilden. I hans knä sitter Acke pappas hund. Man tänker på livet och hur det blev, pappa var så ung när han lämnade jorden. Nu är han ett årligt minne i min blogg, där jag speglar honom med fotografier. Idag är det 26 år sedan du dog pappa, det är inte konstigt att ett barn på nio år till slut glömmer, åren suddar våra minnen i väg.

Dagar av stress, och tre månader av saknad.

Jag har som skrivet igår varit hemma denna vecka. Det känns som kroppen verkligen behövde denna sjukvecka för att må bättre. Jag ska till jobbet på möte idag som varit inbokat och igår kände jag att nu börjar jag återhämta mig, kände mig faktiskt återhämtad och utvilad i morse. Men jag blir hemma denna vecka då finns energin sedan på måndag igen.

Det har varit för mycket för mig, de senaste månaderna. Mormor som fick cancer och dog på två månader. Idag är det tre månader sedan hon lämnade jorden. Jag tänker på henne varje dag, och när jag drog lappen för dagen idag tänkte jag “Idag har jag varit ifrån dig i tre månader” Det är en obeskrivlig saknad jag känner. Var även över en månad sedan jag var till psykologen som jag ska till idag. Behöver verkligen prata och få redskap just nu.

Jag säger att det varit mycket och det har det, utöver mormors bortgång så har även Björns mormor dött strax innan jul, döden kommer alltid i tre sägs det och jag det har varit tre dödsfall runt mig nu varav två inom släkten och sedan andra utanför. Sedan är det stressen med jobbet som tar sitt, och så studierna.

Fick ett lugn inombords igår när jag fick tillbaka min tentamen, den var godkänd. Det betyder att jag nu har halva min utbildning färdig. Den är 90 högskolepoäng sammanlagt utlagd på tre år, och är alltså på avancerad nivå. Jag har alltså läst 45 högskolepoäng i dagsläget inom just det här programmet. Tror jag har sammanlagt 409,5 högskolepoäng i dagsläget, det är väldigt bra presterat av någon som lärarna berättade för aldrig skulle studera vidare.

En människa orkar inte mer än hon orkar, och jag behövde dra i nödbromsen. Det gör mig nog till en medveten människa att veta mina gränser för saker, jag känner mig och min kropp utan och innan. Det gäller bara att få andra att förstå det jag säger. Det är något som är svårt för mig, jag kan inte säga nej.

Mormors födelsedag.

För första gången i mitt trettiofyraåriga liv har jag inte kunnat ringa mormor för att säga grattis på födelsedagen. För första gången någonsin så har jag fått säga grattis till min mormor utan svar. För första gången någonsin gör det så otroligt ont i mig att veta att hon aldrig fick uppleva sin åttionioårsdag. Älskade mormor så saknad du är. Eftersom jag är i Falun har jag tänt ett ljus för dig, tänkte på dig. Jag har även tittat på din tavla och sagt grattis, berättat hur saknad du är.

Älskade mormor jag börjar ett nytt år i livet utan dig, det gör så ont. Det är så smärtsamt att förlora någon man älskat så högt, att sakna och sörja. Tills vi möts igen!

Varför ska jag skämmas över att jag mår dåligt?

Så börjar vi nu helt förstå att vi har kvar de sista dagarna i december. De sista dagarna av 2018. Det återstår nu bara 30 och 31 tills klockan slår om till det nya året. Den 1/1 skulle det varit min mormors 89:onde födelsedag om inte cancern beslutat sig för att ta henne ifrån oss. För ett år sedan var hon pigg, men en sommar kom och hon blev sjuk. Ännu har jag inte förstått att hon är borta, att hon den 24/10 gick bort där på Mora lasarett omgiven av sina barn. Jag saknar henne så det gör ont från insidan och ut.

Det är så typiskt svenskt eller skandinaviskt att behöva släppa sorgen och gå vidare. I andra delar av världen så får man sörja hur länge man vill. Varför är det så tabu att tala om sorg i Sverige? Jag skrev mitt examensarbete om barn i sorg, det har gett mig mycket. Jag låter mig själv sörja. Jag har haft förluster innan mormor, men inget har gjort så här ont. Efter alla år av att bearbeta pappas död som jag fick uppleva vid 9 år, så känns det så mycket mindre än min mormors död. Mormor betydde helt enkelt så mycket mera för mig. Hon var min andra mamma, min mormor och min vän i ett. Jag förlorade tre viktiga människor i mitt liv när hon dog, för hon var alla dessa tre för mig.

Jag kommer fortsätta att sörja, våga skriva om sorgen. Kanske jag någonstans får andra att våga sörja utan skam med. För varför ska vi skämmas för att vi saknar någon i våra liv? Vi lär oss från barndomsben att det är tabu att gråta. Vi förväntas svara att allt är bra, för ingen ska behöva höra att vi har det skitdåligt. Om vi är ledsna så ska vi aldrig belasta någon annan med det. I allt detta har vi ett land med många människor som dagligen kämpar med sin psykiska ohälsa. Hur ska vi bli fria en psykisk ohälsa om vi ska dölja att vi mår dåligt? Varför är det så hemskt att lyssna på någon som gråter, eller vill berätta något för oss?

Varje människa bär på en historia, om vi lyssnar till den historien kan vi lära oss så mycket. Om personen men kanske ännu mera om oss själva. Idag skriver jag på djupet, vissa dagar behöver jag få lätta mitt hjärta och min själ.

Dagarna innan julledigheten.

Jag skrev inget igår, jag orkade helt enkelt inte. Är så himla trött, jag känner mig som att jag ska somna bara av att skriva detta. Dagarna nu är verkligen sista sparlågan som håller ihop en på. Imorgon är det min sista arbetsdag för denna termin och vet du? Jag längtar typ ihjäl mig, jag behöver ledigheten och att få vila upp mig.

Denna höst har varit så fruktansvärd på många sätt och vis, kamp i det privata, studier som varit tuffa och så jobbet på det som kräver sitt. Under lovet nu ska jag bara ta hand om mig själv. Om det så är att sitta nedslagen i en soffa och stirra in i väggen eller något annat. Jag måste låta kroppen och själen få kärlek.

Något som är skönt är att jag skrivit klart det mesta på tentan, ska bara lägga in lite smått till men gör det när jag orkar. Nu ska jag bara låta kroppen vila en stund, den skriker efter vila.