juni 2011

Tankar och sådant.

Madeleine Stenberg 14 juni, 2011 Inga kommentarer

Jag funderar ibland varför folk läser här. Som nu när jag inte har något intressant att skriva egentligen så ser jag ändå att folk besöker läser och verkar intresserade. Det är spännande, jag skriver för minnets skull, när jag skriver saker här försvinner dom inte förevigt utan stannar där för framtiden. När jag började blogga 2002 så raderade jag allt fram tills april 2004 för jag inte ville att folk skulle kunna läsa om det jag gjorde innan jag fick barn, så här efteråt kan jag ångra den saken. Hade varit roligt att jämföra vem jag var då och nu. Jag ser förändringar i mitt skrivande från när William låg i min mage och idag, det bör man väl göra tycker jag efter sju år. Orden är annorlunda, tiden och intresset ändå har jag flera från den tiden som fortfarande läser min blogg undrar om det märks? Att jag skriver annorlunda nu från då? Om det märks att jag inte är samma människa idag som för sju år sedan. Jag har ju fortfarande samma kropp, samma själ men tiden som den ska har förändrat mig. Sa till min mamma igår att jag känner igen mig i min lillasyster att jag trodde gott om alla förut. Mamma skrattade till och sa; DU har alltid varit skeptisk mot folk. Jo det har jag, men också god trogen. Många gånger har jag trott på vänner när de dragit ihop rövarhistorier för att jag verkligen ville tro att ingen ljög kanske är det den delen av mig som är empatisk? Jag har alltid mått otroligt dåligt när jag inte kan hjälpa människor, att inte kunna ta bort andra människors smärta och jag har många gånger lyssnat och lyssnat utan att finna de rätta orden för jag bryr mig så mycket tänker mycket på det människor känner och vill hjälpa dem. Men i mitt fall har jag aldrig kunnat be om hjälp, jag har aldrig velat få hjälp av någon och även om jag öppnat mig har jag slutit mig snabbt som en mussla igen och tänkt ”varför sa jag just det där? Nu vet dom för mycket om mig.” Det är nog den största anledningen till att jag aldrig vill släppa någon direkt inpå livet. Rädslan av att om jag berättar för mycket, ger för mycket av mig själv kommer kniven i ryggen när jag minst anar den. Ofta säger folk att det är viktigt att lita på människor, men för mig är det ett steg mot att få en kniv i ryggen. Jag är i beroende av min privata zoon, förr skrev jag ofta tungt och jobbigt. Vet att Anna sa någon gång att när man läste min blogg blev hon rädd för jag hade så djupa tankar. Jag själv tänka bara, VAD? Jag skriver ju bara från hjärtat, det som är här och nu. Jag skulle dock aldrig hänga ut någon i bloggen som vissa andra gör, har aldrig förstått syftet med att hänga ut människor på nätet och skriva elaka saker som verkligen pekar tillbaka på personen och ger en törn till den för att man har olika åsikter. Däremot har jag öppnat mig och sagt att folk kan lämna mitt liv och det står jag för att jag skrivit i bloggen men det fanns bara en anledning till, det gick inte fram på annat sätt.

Jag skulle aldrig kunna blotta min själ för allmänheten mer än det som sker här och nu, kunna lägga in en känsla och tanke ja men aldrig beskriva det som varit så det krossar någon annan. För vad finns det för fördelar med att gräva i det förflutna, det för förflutna är det förflutna det går inte att göra någonting åt det var igår idag är idag.
Jag är inte samma människa idag som för sju år sedan, döm mig för den jag är idag istället för den jag var igår. Se och ta mig för den jag är; en komplicerad människa. Kanske är det de ni gjort som följer min blogg, år ut och år in? Tar mig för den jag är? För de människor som kommit och gått i mitt liv kanske inte var menade att stanna förevigt vi var helt enkelt för olika och tiden förändrade oss till det bättre.