Jag tänkte om hur jag uppfattar mig själv idag, detta kan ta en stund. Jag har tänkt på detta ett tag och insett att jag stör mig grundligt på mig själv vissa stunder. Min största kritiker är jag själv, jag granskar kritiskt allt jag gör och har en förmåga att verkligen fundera över varför just jag ska behöva utsättas för vissa saker. Framför allt saker där jag själv inte är bekväm att bete mig i. Jag tror jag uppfattas på olika sätt av olika människor. Vissa människor jag mött har talat om för mig att de direkt vid första mötet med mig så gärna velat bli min vän. Jag har förundrats över saken och många gånger undrat över på vilket vis de nu skulle vilja umgås med mig? Som jag skrev är jag mitt livs största kritiker. Jag är aldrig nöjd med något jag gör och är en perfektionist ut i fingerspetsarna. Jag utgår ifrån att de flesta vill mig illa eller kommer såra mig ändå så därför släpper jag sällan in någon i mitt liv. När det dock väl fått en plats där så stannar de där för alltid. Men jag är nervös med människor jag inte känner, så nervös att det knyter sig i magen på mig och jag lätt skulle vilja lämna platsen och ge den till någon annan. Jag hatar att allas blickar dras emot mig, trots detta kan jag inte hålla käften när det är något jag känner att jag måste kritisera. När jag känner att ”det här håller jag inte med om”, eller när jag upptäcker att det är något någon behöver hjälp med och ingen hjälper personen. Jag har nämligen ett samvete och ett hjärta som drar mig till att hjälpa de människor som behöver min hjälp. Jag skulle aldrig låta någon ramla utan att fråga om han eller hon behöver hjälp. Jag hatar också att kunna saker som andra inte kan, jag är livrädd för att verka skrytig när jag kan något och exakt vet hur ett problem ska lösas.
Jag insåg för några dagar sen att jag hållit mig ganska i hörnet de senaste två, tre åren. Jag har bara inte velat synas alls. Inte gå ut, inte gärna hänga någonstans där jag syns för mycket. Helst inte prata i grupper eller vara för mycket. Jag förvånade mig därmed att i veckan längta efter att gå ut, att längta efter att träffa människor. Kanske lära känna några nya. Det här är inte en sida hos mig som öppnas speciellt ofta, jag är otrygg med folk så att vilja möta nya människor eller tvinga mig själv till att ge främmande människor en chans är inte helt naturligt för mig.
Ibland blir jag tvingad att vara trevlig mot folk, jag blir tvingad att ta människor och släppa dem in i mitt liv. Jag har alltid känt motstånd till sådant och det gör också att jag inte kan låta dem komma in. Personer som för gärna vill bli vän med mig kommer aldrig bli vän med mig. Jag kommer istället att kritiskt granska dessa ut i fingerspetsarna och undra vad denne egentligen är ute efter. Det här är även ett problem med män, eftersom jag föredrar att inte bli raggad på eftersom jag här har svårt att veta hur jag ska avspisa personen som så gärna tycks vilja veta mer om mig. Jag öppnar mig inte och berättar mitt liv för någon, jag kan berätta bitar och sluta mig lika snabbt igen. En gång sa en kille till mig att jag såg livrädd ut när han försökte bjuda ut mig. Att jag inte alls lät honom komma för nära, jag kände inte likt många andra mig smickrad över hans kommentarer utan istället kände jag ett flyktbeteende bubbla upp inom mig. Samma flyktbeteende jag känner inför tjejer som försöker bli min vän. Jag är rädd för dem, såna där som vill för mycket. Jag föredrar att ha människor runt mig som jag tolkar att de ogillar mig. Låter det konstigt?! Någonstans är jag mer bekväm med människor jag vet har något emot mig, eftersom jag där åtminstone har rätt att hata dem tillbaka. Människor som tycker om mig, skrämmer mig. Jag är som sagt min största kritiker och att folk skulle gilla någon som kritiskt granskar sig själv i varje söm är för mig ologiskt. Det är här skillnad mellan vänner jag har släppt in på livet eller min familj, dessa vet jag att de faktiskt tycker om mig. Mina bra och dåliga egenskaper har det accepterat, de ser mig för den jag är och jag älskar dem. Men främlingarna som andra försöker se som blivande vänner skrämmer skiten ur mig. Ibland önskar jag att jag tillhörde den där skaran människor som kliver in i ett rum och älskar alla på en gång, den där människan som alla vill umgås med. Men jag kan omöjligt vara den människan eftersom jag är alldeles för feg för att visa massa främlingar vem jag egentligen är. Tro nu inte att jag går runt och är en enstöring så är inte fallet, jag älskar att ha folk runt mig. Tro inte heller att jag hatar människor, jag bevakar människor i tysthet. Utan istället så är jag bara någon som är alldeles för rädd för att släppa någon in på livet som kan välja att såra mig sedan, som väljer att lämna mig. Jag är rädd för avsked och känslan av att ha låtit någon lära mig känna mig för att sedan bara försvinna. Det här är jag, och ibland önskar jag att jag vågade mer än jag gör.
