Jag tänkte om hur jag uppfattar mig själv idag, detta kan ta en stund. Jag har tänkt på detta ett tag och insett att jag stör mig grundligt på mig själv vissa stunder. Min största kritiker är jag själv, jag granskar kritiskt allt jag gör och har en förmåga att verkligen fundera över varför just jag ska behöva utsättas för vissa saker. Framför allt saker där jag själv inte är bekväm att bete mig i. Jag tror jag uppfattas på olika sätt av olika människor. Vissa människor jag mött har talat om för mig att de direkt vid första mötet med mig så gärna velat bli min vän. Jag har förundrats över saken och många gånger undrat över på vilket vis de nu skulle vilja umgås med mig? Som jag skrev är jag mitt livs största kritiker. Jag är aldrig nöjd med något jag gör och är en perfektionist ut i fingerspetsarna. Jag utgår ifrån att de flesta vill mig illa eller kommer såra mig ändå så därför släpper jag sällan in någon i mitt liv. När det dock väl fått en plats där så stannar de där för alltid. Men jag är nervös med människor jag inte känner, så nervös att det knyter sig i magen på mig och jag lätt skulle vilja lämna platsen och ge den till någon annan. Jag hatar att allas blickar dras emot mig, trots detta kan jag inte hålla käften när det är något jag känner att jag måste kritisera. När jag känner att “det här håller jag inte med om”, eller när jag upptäcker att det är något någon behöver hjälp med och ingen hjälper personen. Jag har nämligen ett samvete och ett hjärta som drar mig till att hjälpa de människor som behöver min hjälp. Jag skulle aldrig låta någon ramla utan att fråga om han eller hon behöver hjälp. Jag hatar också att kunna saker som andra inte kan, jag är livrädd för att verka skrytig när jag kan något och exakt vet hur ett problem ska lösas.

Jag insåg för några dagar sen att jag hållit mig ganska i hörnet de senaste två, tre åren. Jag har bara inte velat synas alls. Inte gå ut, inte gärna hänga någonstans där jag syns för mycket. Helst inte prata i grupper eller vara för mycket. Jag förvånade mig därmed att i veckan längta efter att gå ut, att längta efter att träffa människor. Kanske lära känna några nya. Det här är inte en sida hos mig som öppnas speciellt ofta, jag är otrygg med folk så att vilja möta nya människor eller tvinga mig själv till att ge främmande människor en chans är inte helt naturligt för mig.

Ibland blir jag tvingad att vara trevlig mot folk, jag blir tvingad att ta människor och släppa dem in i mitt liv. Jag har alltid känt motstånd till sådant och det gör också att jag inte kan låta dem komma in. Personer som för gärna vill bli vän med mig kommer aldrig bli vän med mig. Jag kommer istället att kritiskt granska dessa ut i fingerspetsarna och undra vad denne egentligen är ute efter. Det här är även ett problem med män, eftersom jag föredrar att inte bli raggad på eftersom jag här har svårt att veta hur jag ska avspisa personen som så gärna tycks vilja veta mer om mig. Jag öppnar mig inte och berättar mitt liv för någon, jag kan berätta bitar och sluta mig lika snabbt igen. En gång sa en kille till mig att jag såg livrädd ut när han försökte bjuda ut mig. Att jag inte alls lät honom komma för nära, jag kände inte likt många andra mig smickrad över hans kommentarer utan istället kände jag ett flyktbeteende bubbla upp inom mig. Samma flyktbeteende jag känner inför tjejer som försöker bli min vän. Jag är rädd för dem, såna där som vill för mycket. Jag föredrar att ha människor runt mig som jag tolkar att de ogillar mig. Låter det konstigt?! Någonstans är jag mer bekväm med människor jag vet har något emot mig, eftersom jag där åtminstone har rätt att hata dem tillbaka. Människor som tycker om mig, skrämmer mig. Jag är som sagt min största kritiker och att folk skulle gilla någon som kritiskt granskar sig själv i varje söm är för mig ologiskt. Det är här skillnad mellan vänner jag har släppt in på livet eller min familj, dessa vet jag att de faktiskt tycker om mig. Mina bra och dåliga egenskaper har det accepterat, de ser mig för den jag är och jag älskar dem. Men främlingarna som andra försöker se som blivande vänner skrämmer skiten ur mig. Ibland önskar jag att jag tillhörde den där skaran människor som kliver in i ett rum och älskar alla på en gång, den där människan som alla vill umgås med. Men jag kan omöjligt vara den människan eftersom jag är alldeles för feg för att visa massa främlingar vem jag egentligen är. Tro nu inte att jag går runt och är en enstöring så är inte fallet, jag älskar att ha folk runt mig. Tro inte heller att jag hatar människor, jag bevakar människor i tysthet. Utan istället så är jag bara någon som är alldeles för rädd för att släppa någon in på livet som kan välja att såra mig sedan, som väljer att lämna mig. Jag är rädd för avsked och känslan av att ha låtit någon lära mig känna mig för att sedan bara försvinna. Det här är jag, och ibland önskar jag att jag vågade mer än jag gör.

10 kommentarer

  1. Jag tror jag förstår dig… i alla fall lite… jag kanske har vissa saker likadant som du,
    Saken är att jag kan tro om mig själv att jag är lite för på…. jag älskar att ha folk runt om mig och gillar att ha många, men samtidigt max 1-3 personer som man är väldigt nära.
    Men jag kan se att det är svårt för mig, jag har flyttat runt så himla mycket i mitt liv att där jag har hamnat är det lite svårt att komma i på livet hos folk, känns lite som om jag är en alien haha.
    Sen har jag väll fel ålder, då man är gift med en som är 15 år yngre hahaha.. =) men gillar verkligen din bild… =) as fin!!

    tja du kan ju flytta till Flen haha =) ha en bra dag, kram

    1. Jessica – Det kan nog vara så, jag tycker det är jobbigt med nya människor att öppna mig själv och släppa in människor. Hehe jag kanske får göra de 🙂

  2. Vad ska man svara en egentligen främmande blogerska utan att kliva på tårna. Men som du skrev så gillar du det bättre än att man är inställsam. Av den anledningen att du kan hata tillbaka. Man är ju i grund och botten formad av sin barndom och därav kommer alla ens sätt och värderingar hur man sedan har blivit som person. Sedan lägger man till lite egna sätt när man blir äldre, kanske försöker slippa av någonting som inte känns bra osv. Om man har sätt som man verkligen inte gillar hos sig själv, som kanske kommer fram då och då men som man tränger undan så är det väl bra att försöka komma underfund med vad det beror på. Det kanske är så att alla inte behöver vara den sociala person som älskar allt och alla och som är super populär. Hata för mig är ett väldigt starkt ord som jag inte använder i första taget, så vi är troligtvis varandras motsatser gissar jag på, inte för att det spelar någon roll, inlägget handlar om dig. Jag har av olika skäl haft det beteendet att jag har valt att ty mig till de som inte gillar mig av en helt annan andledning. Den är så komplex att den inte går att förstå om man inte har levt och växt upp och ständigt jagat någon som aldrig sett en, en förälder! Personligen tycker jag inte om introverta människor som man måste dra saker ur för att få veta något. Som aldrig kan bjuda på sig själva för de är rädda för att leva. Bäst mår man iaf när man mår bra hela vägen, det är det viktigaste. Sen vad andra tycker är inte så viktigt, vet inte vad du hade för syfte med ditt inlägg egentligen eller hur det kommer sig att du har så många prenumeranter men så få kommentarer?

    1. Carin – Mycket jag skriver är bara för egen skull, för att få ur mig mina tankar. Jag har mycket som finns där som jag stundvis bara känner för att få ur mig. Jag gillar att bara känna att jag kan tänka och fundera. Se och vrida och vända framför allt på mig själv. Det är inte alltid jag känner att jag behöver svar från någon utan bara få skriva av mig. Min blogg är min dagbok eller hur man ska uttrycka sig. Min ventil för att släppa ut tankar och funderingar. Jag har folk som kommenterar regelbundet men många tror jag också läser utan att kommentera, jag har inget krav på kommentarer. Vill folk följa min blogg är de välkomna att göra de, precis som jag inte alltid kommenterar de bloggar jag följer :).

  3. Jag tror nog att var o varannan människa granskar sig själva. Om inte alla. Sen är det säkerligen mer eller mindre för var o en. Känns som jag har mer att skriva men jobbigt via telefonen när man dessutom inte ser allt man skriver. Iaf inte jag. :p

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: