Mitt förhållande till mat.

I torsdags när jag tog mig promenad passade jag på att rensa hjärnan för att samla ihop lite tankar och få andas. När jag gick där pulserade inte tankarna som jag tror går hos andra om att man känner sig sund, istället kommer det upp små spöken som viskar ord i mina öron om att se till att gå ner massor nu fortsätt, sluta med allt onyttigt, halvera dina portioner, försök utesluta någon måltid. Den friska sidan i min hjärna vet ju att detta är helt sjukt, jag kan helt ärligt säga att jag är expert på kosthållning även om jag personligen aldrig håller mig till det. Att gå ner i vikt för mig står för svält vilket jag vet är fel och knäppt! Trots detta är det en ständig kamp i mitt huvud som jag dagligen måste motarbeta för att må bra. Jag funderade över mitt förhållande till mat en stund, jag har nog inget förhållande alls. Att äta är inte naturligt för mig, att äta ska vara en naturlig sak. Att äta ska vara lika grundläggande som att andas, sova och gå på toaletten. Men för mig är mat och att äta något man måste göra för att det är ett tvång. Detta gör att jag måste ha folk runt mig för att äta. När William åka med Björn till Skåne i somras och min bror befann sig på jobb i Orsa åt jag inget på flera dagar. Jag drack vatten men åt inget för jag kände mig inte hungrig. Det här är jag i ett nötskal att äta är något jag gör för andras skull inte för min egen. Jag kan köpa godis för jag känner något sug och när jag tar en bit känner jag mest äckelkänslor efteråt. Jag tror att många känner igen sig, för det här är inget jag är ensam om. Jag har heller aldrig tyckt det varit någon annans fel förutom mitt eget, jag vet att jag har min hjärna och mina tankar som maler på där och ingen annan. När jag blev gravid med William fick jag varje morgon tvinga i mig frukost och jag åt inte för min skull utan för Williams skull, eller ja barnet som låg därinne och växte. Men jag har aldrig ätit den där maten som andra talar om som fantastisk utan jag äter och känner hur varje tugga växer i mig.

Samma känslor känner jag när jag går ensam, går jag förbi ett gäng med människor försöker jag göra mig så liten som möjligt för ingen ska se mig. Jag tror att någon som raggar på mig driver med mig och försöker göra sig lustig på mig för att sedan gå till sina vänner och skratta. Jag tror även folk som fnissar på Maxi fnissar åt mig, och jag hatar att stå i köer för jag tycker alla stirrar på mig. Precis som på bussen… Att kliva in i ett rum med massa människor får mig att trycka mig mot väggen för att jag får en önskan om att försvinna in i väggen och aldrig komma ut därifrån.

Sedan inser jag att HUR KAN JAG DÅ jobba som lärare?! Hur kan jag obehindrat gå runt i grupper med människor utan att känna desperata känsla av att vilja försvinna? Hur kunde jag som barn ställa mig inför en fullsatt kyrka och sjunga solo? Vad är det som lockar fram såna saker i mig? När jag hatar att synas egentligen? När jag tycker människor kollar på mig, men ibland så kan jag bara stå där utan att försvinna? Vad får mig att ibland ställa upp och göra saker fast jag bara vill försvinna? Centrum är inget plats för mig ändå tycks jag kunna kliva ut ibland i alla fall.

 

Jag julen 99.

Orsakullan
Follow
✰ Fina du som tänkt kommentera, läs detta innan.✰

↳ Jag lämnar alltid respons på dina kommentarer här.
↳ Lämnar du din bloggadress, så vänta dig alltid ett besök från mig.
↳ Jag raderar kommentarer som innehåller svar på kommentarer från Din blogg. Även kommentarer med hot, hån, grova ord och kränkande ton raderas.
↳ Jag tar gärna emot feedback/kritik som framförs på ett konstruktivt sätt.
↳ Jag blir alltid glad av fina och vänliga kommentarer. Så kärlek till dig som lämnar kärlek här.
↳ Här kan du läsa om hur jag behandlar dina uppgifter: Integritetspolicy

14 thoughts on “Mitt förhållande till mat.

  1. Ja det där är ett ämne som jag har noll erfarenhet av själv. Har i stort sett alltid varit överviktig. Men aldrig haft ätstörningar. Men jag kan tro att det är svårt att ta sig ur dom tankarna o känslorna.

    1. kackmarie – Fast övervikt är ju också en form av ätstörning. Jag tycker det är åt båda hållen, ens matrutin är ju inte sund oavsett om man är underviktig eller överviktig eftersom att man faktiskt oftast tar kontroll med maten. Nu säger jag inte att det är så i ditt fall, men i stort brukar ju tex övervikt bero på tröstätande eller att man helt enkelt fick fel matvanor från början. Så är det ju med undervikt också, där kontrollerar man det inre med självsvält eller att man haft fel matvanor från början. Oftast hänger det ju ihop med hur vuxna i ens närhet tänkt med maten. Vet inte hur jag ska förklara riktigt men jag tycker ätstörning är åt båda hållen. 🙂

  2. Hej. Jag kikar in och läser här ibland :). Kände att jag ville kommentera. Jag har själv ätstörningar, och ätstörningar kan se så olika ut. Jag är helt övertygad om att du lyckas få en fungerande förhållande till mat. Låter som en klyscha nu men har man viljan så går de, de har många bevisat även om tankesättet aldrig riktigt försvinner.
    Men jag tror också de är viktigt att gå till botten med hur de började. “När började du få ätstörningar, hände de något?(rannsaka dig själv). Jag vet inte hur din kost ser ut och om du mår dåligt oavsett vad du äter, men jag tycker absolut du ska kontakta någon som hjäler dig, och ger dig tips på bra mat med mkt näring i som du känner att du kan äta utan att må dåligt. Jag ska själv träffa en nu på torsdag angående kost:)

    1. J – Jag har gått hos en del och pratat om saken, men jag tror att det alltid kommer finnas där. Jag äter för att jag MÅSTE men inte för att det är njutfullt. Den biten tror jag försvann under min tid med aneroxia. Tyvärr, jag tror snarare att man kan leva med sina ätstörningar och må bättre men frisk blir man aldrig riktigt. Jag tror liksom att har man väl förstört den där biten finns den alltid där. Precis som missbrukare av olika slag aldrig kan ta tex alkohol igen för att de då kan komma tillbaka i samma bana. Jag vet ungefär när tankarna började och jag var 8-9 år då. Så tiden har verkligen tagit saken med sig. 🙂

  3. Låter som ni gett upp allihop (syftar på kommentarerna).
    Visst sägs det att man aldrig blir FRISK från ätstörningar, men jag är övertygad om att man kan bli av med de “sjuka” tankarna kring mat! Med rätt HJÄLP 🙂
    Har någon av er prövat? (Madde? Caroline? Nett?) Det kan väl krävas ½-1 år av terapi innan man kan se förändringar…

    1. malle – Gett upp och gett upp. Jag har fått hjälp under flera år, men jag tror att har man väl fått en ätstörning spelar det ingen roll hur mycket man går ner eller upp för tankarna kommer bestå där. Maten blir aldrig något naturligt i en ätstördpersons liv. Man lär sig leva med att äta, och man lär sig att man måste men tankarna kommer bestå. En person med ätstörningar blir aldrig “frisk” utan bara bättre. Den sjuka biten kommer alltid bestå eftersom man alltid måste kämpa för att motstå den sidan hos sig själv.

      1. Jovisst, det håller jag med om… Men om vi jämför med tex en alkoholist, kommer alltid vara alkoholist, men kan ju ändå vara nykter. Det jag menar då jag säger att du verkar gett upp, så syftar jag på det du skrev tex då W var hos sin pappa så åt du inget på hela dagen.
        Ditt förhållande till mat verkar ju då inte vara så att du ser till att äta regelbundet alltid :/

        1. malle – Jag tycker inte om att äta, känner liksom inte den där njutfullheten. Jag ser det som något som måste göras, smaken för mat är inget jag längtar efter heller. Det är inte som jag gett upp utan bara att jag någonstans tagit bort de behovet.

    1. Sotnos – Det är ju inte kul direkt. Men tyvärr är det ju så det är för många av oss. Jag känner dock att jag vill skriva om saken, eftersom jag tror att de får många andra att känna att de inte är ensamma. Det är ju fler en jag som är så här.

  4. Åh, det där känns precis som något jag skulle kunna skriva. Tror aldrig att jag heller kommer få ett normalt förhållande till mat. Och att gå ner i vikt innebär svält, annars går det inte tillräckligt fort, vet precis hur det känns.

    1. Caroline – Det är nog så att om man väl har ett dåligt förhållande till mat sitter de kvar resten av livet. Det är ett sjukt tankesätt men det är ju bara så det är för vissa av oss :/.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.