När leksaker får liv.

Jag har enda sedan jag varit riktigt liten älskat filmer som speglar leksaker som får liv. Det här kanske låter konstigt för många men jag tror exakt jag vet när det hela började. Jag lekte med mitt dockskåp, så jag kan inte varit äldre än 3-4 år skulle jag tro. Medan jag förde runt dockorna i huset gick det en känsla igenom kroppen. Ni vet lite som deja vu, när man ryser till och det kommer en märklig känsla i magen och man stannar upp och funderar är detta dröm eller verklighet. Just den känslan, jag minns hur jag i just den stunden tänkte. Tänk om jag är en docka? Tänk om det finns någon som leker med mig utan att jag vet om det. Jag minns så tydligt den där känslan, som var nästintill obehaglig men som jag tror kan ha varit början på min lite filosofiska karaktär. Tanken, och upplevelsen att jag kanske var stryd från en annan plats. Många år senare, i en föreläsningssal på Högskolan Dalarna, sitter jag tillsammans med andra studenter på en föreläsning om populärkultur och populärlitteratur när professorn som föreläste säger något som jag genast kopplar till den känslan som jag upplevde som barn. Jag räckte upp handen och kopplade ihop de båda. Strax var samtliga studenter i föreläsningssalen med på samma bana, alla hade ett minne av liknade händelse och där och då sa professorn att det var tillfället när vi förstod att vi inte är medelpunkten längre. Det kändes ju väldigt logiskt, för barn går igenom olika stadier under hela uppväxten.

Detta har dock inte fått mig att sluta bli nyfiken varje gång det kommer filmer med levande leksaker. Jag minns första filmen, Leksakernas julafton. På något vis har jag nog hela livet älskat den filmen och hur leksakerna i de lilla barnrummet får liv varje gång barnen lämnar dörren. Hur Trubbnos den lilla egoistiska tigern gör allt för att byta plats med årets leksak och hur dockan är avundsjuk på Trubbnos egentligen, då hennes självkänsla knäcktes när hon blev utbytt för förra årets julklapp Trubbnos. Jag älskade den filmen, och då vi hade den inspelad på VHS som barn såg jag den om och om igen.
Sen kom Toy story som även den hade samma inverkan på mig, den filmen speglar ju precis de stegen alla barn går igenom. Först kärleken i en leksak, att få en ny och den första leksaken får lite mindre värde en stund.
Andra filmen när en leksak försvinner, och känslan av att få sina leksaker kastade trots att man älskar den djupt. Eller att vara övergiven och där ingen längre vill ha dem.
Sedan har vi sista filmen, den när han egentligen inte har något utbyte av leksakerna längre, men hur han ändå vill behålla dem. Vissa trasiga, andra kanske utan riktigt värde. Hur fel påse hamnar på en förskola där de inte blir behandlade väl. Längtan för leksakerna att komma hem igen. Att sedan ge upp leksakerna till rätt människa och säga hej då.

Jag har alltid gillat filmen med leksaker, jag älskade leksaker som barn. Det är väl inte för inte jag samlar på My little ponys. Leksaker som får liv är något jag fortfarande tycker är spännande, och mycket kanske kopplat till den där känslan jag upplevde som barn.

048