Jag har nog tänkt på det här inlägget ett tag, eller kanske inte som ett inlägg utan mer som flyktiga små tankar som dyker upp som små påminnelser här och var i livet. En doft, en specifik situation eller något jag bara minns för stunden. Att mitt minne är otroligt starkt, och min hjärna alltid har miljoner saker som cirkulerar i den är något jag lärt mig att leva med.

Men det är kanske även dags att fundera kring det här jag menar med rubriken. Jag tänker alla möten med människor i mitt liv, några man träffade på gården som barn. Det lektes i mängder och vi hade roligt tillsammans, eller varför inte de som följde en genom skolåren. Jag minns möten med kollegor eller möten med personer som jag mötte när William var liten. Människor som kommit in i mitt liv och sedan seglat i väg för våra vägar fått oss att gå åt andra håll.

Jag minns människor i möten på internet, på ställen som Lunarstorm där jag hängde när William låg i magen. Människor som jag blev vän med med som jag idag inte vet vart de tog vägen, bloggar jag läste där i starten och följde aktivt som sedan slutade blogga och samtliga försvann. De blev skuggor i det förflutna.

Jag undrar ibland om människor höll kontakten bättre förut? Där i början av sociala medier i form av Lunarstorm och Familjeliv skrev man dagligen i varandra gästböcker som det kallades för. Delade hemligheter och bytte telefonnummer med människor man litade på. Idag är motsvarande kommunikation en ”gilla” på Facebook eller ett ”hjärta” på Instagram. Att skriva till varandra tycks numera inte ens vara något människor vill. Kommunikationen som tycks blivit livsfarlig, människor blir nästintill chockade om man skriver att de är saknade. Vad menar människan egentligen? Är hon sådan som vill träffas, som orkar visa ett engagemang?

Det finns en saknad hos mig, en saknad från den där tiden för femton år sedan när det skrevs i gästböcker och vänskapsband formades. Tiden innan ett ”gilla” eller ”följare” var symbol för status. Tiden då vänner på sociala medier var människor man verkligen skrev med. Vad hände med oss efter vägen? Varför försvann intresset för kommunikationen? Kan vi någonsin få tillbaka den?