Jag har nog tänkt på det här inlägget ett tag, eller kanske inte som ett inlägg utan mer som flyktiga små tankar som dyker upp som små påminnelser här och var i livet. En doft, en specifik situation eller något jag bara minns för stunden. Att mitt minne är otroligt starkt, och min hjärna alltid har miljoner saker som cirkulerar i den är något jag lärt mig att leva med.
Men det är kanske även dags att fundera kring det här jag menar med rubriken. Jag tänker alla möten med människor i mitt liv, några man träffade på gården som barn. Det lektes i mängder och vi hade roligt tillsammans, eller varför inte de som följde en genom skolåren. Jag minns möten med kollegor eller möten med personer som jag mötte när William var liten. Människor som kommit in i mitt liv och sedan seglat i väg för våra vägar fått oss att gå åt andra håll.
Jag minns människor i möten på internet, på ställen som Lunarstorm där jag hängde när William låg i magen. Människor som jag blev vän med med som jag idag inte vet vart de tog vägen, bloggar jag läste där i starten och följde aktivt som sedan slutade blogga och samtliga försvann. De blev skuggor i det förflutna.
Jag undrar ibland om människor höll kontakten bättre förut? Där i början av sociala medier i form av Lunarstorm och Familjeliv skrev man dagligen i varandra gästböcker som det kallades för. Delade hemligheter och bytte telefonnummer med människor man litade på. Idag är motsvarande kommunikation en ”gilla” på Facebook eller ett ”hjärta” på Instagram. Att skriva till varandra tycks numera inte ens vara något människor vill. Kommunikationen som tycks blivit livsfarlig, människor blir nästintill chockade om man skriver att de är saknade. Vad menar människan egentligen? Är hon sådan som vill träffas, som orkar visa ett engagemang?
Det finns en saknad hos mig, en saknad från den där tiden för femton år sedan när det skrevs i gästböcker och vänskapsband formades. Tiden innan ett ”gilla” eller ”följare” var symbol för status. Tiden då vänner på sociala medier var människor man verkligen skrev med. Vad hände med oss efter vägen? Varför försvann intresset för kommunikationen? Kan vi någonsin få tillbaka den?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Håller med dig! Känns som att sociala medier mest handlar om likes och följare, vilken känns mer ”fake” än när man bara skrev till folk för att man ville vara social. 🙂
Ja verkligen, var så mycket roligare när människor ville lära känna varandra.
Jag håller med dej för skaffade man sej vänner via sociala medier nu är det mer att man lämnar en kommentar och inget mer skulle vara otroligt roligt om den tiden kunnde komma tillbaka ❤️
Ja visst var det så, klimatet var mer öppet :).
Håller med dig,det är precis så nu.
När man skriver till folk även sin egen familj så är det nästan som en chock att man skriver men en kommentar och gilla är inga problem.
Det är så tråkigt.
Ja eller hur så tråkigt numera. Samma med allt folk skriver bara detta gilla ☹, eller så typ ett eller två ord. Förr skrev folk verkligen, nu handlar allt bara om att vara populär som på högstadiet där det var status med många vänner, istället för äkta vänner.
Förstår hur du menar =) men på insta känns det som man tävlar för att få likes och jag tycker det är tråkigt
Verkligen, den sidan känns värst så.
Kloka tankar och sunda funderingar …. Allting ska vara så enkelt idag, man ska inte behöva besvära sig så mycket och det ska gå så fort, då är ett ”gilla” tydligen ett bra sätt att kommunicera på. Förresten, nån kommunikation är det ju egentligen inte alls! Det har blivit ytligt och icke-engagerande i varandras liv. Om man bortser från vissa undantag, så umgås inte ens grannar eller närboende vänner med varandra längre. Det är så synd, för man missar mycket i livet…. Kram!
Visst är det så, det är skittråkigt och man känner sig liksom inte sedd direkt.
Tycker social medier är bättre och roliga nu. Vilket har utvecklat super mycket. Tycker det är rätt kul att se utveckligen och allting som kommer hända ? minns när man hade kamrat haha! Super kul tyckte jag det var ahha!
Tycker det är mer opersonligt nu mot förr. Nu handlar allt som jag skriver bara om likes och följare. Ingen kommunikation typ.
wow vad jag känner igen mig i det här inlägget. Tänker också tillbaka på sådant väldigt ofta, eller ja, allt som har med att vara yngre att göra. Jag snackade dagligen med massor av folk på blipville, hamsterpaj, kamrat och lunarstorm. Man gav ut sitt nummer till allt och alla och smsade omkring 1000 sms om dagen. Helt sjukt hur tider förändras. Jag vet inte vad det var som gjorde att det inte är så längre. Känner inte direkt att man har mer kontakt med folk nu, i alla fall inte jag. Jag läser fortfarande bloggar, kommenterar, kommenterar på intstagram osv. Men jag chattar sällan med personer.
Ja eller hur, det var också ganska roligt på sånt. Nu känns det inte lika spritt saken är inte lika rolig tyvärr :/
Håller verkligen med dig. Allt har blivit så opersonligt nu med sociala media. Förut ringde man till varann istället för att sms:a eller så gick man helt enkelt hem till den personen man ville träffa och ringde på. Nu ska man som sagt ha så många följare och likes som möjligt, folk man knappt känner.
Ja eller hur :-o. Som att allt annat är oviktigt lite :/
Jag tror faktiskt människor var bättre på att hålla kontakten förr. Känns som sociala medier tagit över mycket av gemenskapen på något sätt. Sociala medier kan vara jättekul, men får ju inte gå ut över ens ”riktiga” liv
Det tror jag också. Nej precis när man tappar allt annat i livet för sociala medier blir det lätt farligt.
Det är väl så att alla relationer behöver vårdas oavsett om det är på nätet eller IRL. Att sträva efter fler och fler följare är inget för mig.
Ja visst är det så :). Håller med dig, massa följare är inte det som säger något egentligen 🙂
Ja, det är trist att det blivit som det blivit. Förr hängde jag på skype och MSN där jag bara pratade med personer jag trivdes med och litade på. Även ett spel som kallades för Blipville som sedan stängdes ned. Förr gick man och knackade på och hörde efter om en vän önskade att ses. Något jag definitivt saknar och något jag gläds utav att se när min brorsdotter gör det eller hennes vänner ringer på. Nej, det här med status kan vara jobbigt rent psykiskt för många och trist att man i dagens läge behöver dessa följare för att ens bli populär :/
Ja och lite sorgligt med. Åh samma här, där var man verkligen aktiv pratade och liknade. Jag har läst det att människor blir påverkade av detta med vänner, att hjärnans system för överlevnad blir jättestressad av att känna sig ensam och utanför. Internet har verkligen många fördelar men det finns nackdelar med 🙁
Har funderat på det själv. Var man bättre på att hålla kontakten förr när sociala medier inte fanns? Nu blir de en tumme upp eller ett hjärta istället för att höra av sig till varandra.
Det tror jag, tänker bara för 10 år sedan då var vi jättebra på att skriva långt till varandra. Man kan ju se samma sak i bloggare eller instagramflöden med många följare numera. Är ganska tomt där mot förr.
Håller med dig och det är verkligen tråkigt att det har blivit så med sociala medier. Kramis
Ja från kommunikation till en like.
Jag håller verkligen med dig. Det känns som att kontakten var bättre förr eller iaf att man träffades och umgicks. Nu kan man gilla ens bild, eller skriva genom sociala medier. Man glömmer nog lättare att man faktiskt ska ses om umgås utan mobilerna 🙂
Ja verkligen, idag ses man sällan och bara gillar så sorgligt.
faktiskt hjälper ex FB och andra sosciala medel en att hålla ihop lite
har oxå funerat i blan man tänker oj vart tog hon vägen . letae senast igår på fb efter en vän men ja alltså hon kan ju om ja ha fift sej och heter annat efternamn inte så lätt
Jag vet inte, kanske mer att de finns där men osynligt tänker jag.
Här sitter jag alldeles tagen efter ditt inlägg. Ja visst var det annorlunda förr, det kan jag även märka i bloggar i dag kan jag tycka. Som du skriver, vart tog engagemanget vägen? Det finns så mycket man kan dela med sig av till varandra och lära sig av varandra om man bara engagerade sig i det. Hoppas du hänger med i min röriga förklaring, tror det är dax att krypa till kojs för huvudet hänger inte med ♥️
Eller hur? Det är sorgligt på något vis från att ha brytt sig om till att allt enbart handlar om att bli känd, få samarbetspartners och leva på sina sociala medier. Förr var man mer vänner inte konkurrenter :/
Jag känner verkligen igen mig i din text. Detta är något jag själv går och funderar på en del. Känns verkligen inte som folk vill träffas eller ens prata i telefonen. Jag vill ju ha vänner men känns som folk helst sitter med telefonen. Vart finns de vänner som vill träffas och prata. 🙂
Nej eller hur, människor vill nästan inte integrera sig alls tycker jag :/
Tänk så många människor som passerat i livet och lämnat spår. Människor som man bär med sig eller bara släpper på vägen. Det är ganska häftigt ändå. Åh…Lunarstorm, där hände mycket ?
Ja vissa undrar jag vart de tog vägen 🙂
Håller med dig, på ett sätt känns det som vi blir mer och mer osociala som människor. Tycker vi alla borde typ våga lite mer när det kommer till detta, att liksom inte bara stanna vid tanken, ganska ofta man tänker näe de vågar ja inte tänk om ja stör, tänk om den inte vill prata med mig, tänk om hon han bara tycker ja är jobbig haha. Bättre man bara chansar och ser så vet man ju ☺️❤️
Ja, det är lite skrämmande när man tänker på det. Vad gör vi med vår socialisation liksom.
Kan inte annat än hålla med! Förr svarade man ju på inlägg tex men nu när man kan så ”räcker” det oftast med en like, men det känns så opersonligt!
Ja eller hur, så himla trist på ett sätt :/.
Jag funderar också mycket på människor jag mött under årens lopp. Vad gör de nu och om de också kommer ihåg mig. Människor som betytt en hel del för mig men som sen bara försvunnit. Försöker tänka att det inte var meningen att vi skulle få en långvarig relation. Håller delvis med om att sociala medier att det opersonligt till stor del. Samtidigt har jag träffat en av mina närmsta vänner via sociala medier.
Visst gör man det, vad hände med dessa människor senare? Det har jag också gjort, men det var mer förr jag träffade dessa människor nu tycks tiden istället stå lite mer stilla man ses inte på samma sätt :).
Ja, det är verkligen en annan typ av kommunikation idag. Det är konstigt. Bra på många sätt att man lätt kan ta upp kontakten igen om man har Intstagram och Facebook, osv. Men det är också svårt att ta det steget ibland. Jag försöker verkligen värna om att träffa folk IRL.
Ja det är ju det, jag träffar vissa IRL men långt ifrån alla.
Vilket bra inlägg, jag har ofta tänkt exakt samma sak – visst är gilla o hjärtat bra ibland, men det blir lite för yttligt o opersonligt i längden. Man samtalar inte, man diskuterar inte längre … det är som om alla sitter i sina små egna bubblor – jag tänker ibland att man inte vågar ta kontakt, prata, diskutera – vilket är lite konstigt då man vågar öppna upp sig o dela väldigt personliga saker på nätet, men kanske man ändå på något sätt känner sig lite anonym ändå, men att samtala med andra gör en mer sårbar. Detta är bara en tanke, eller mer tanke som jag ”spånat runt lite med” .
Eller är anledningen mer att det inte finns tid, att man har så fullt upp med allt annat att det inte finns tid att skaffa sig vänner o bekanta att prata lite mer personligt med än att trycka på ”gilla” knappen?
På ett sätt håller jag med om att sociala medier är bättre o roligare – det är hur det är utformat, att man kan blogga – skriva, sätt ut bilder osv – det finns en större bredd med fler möjligheter så på det sättet har det blivit bättre o roligare. MEN det har om man tänker på kontakten mellan människor blivit sämre o mer opersonligt, vilket är så otroligt synd.
Ja det är ju verkligen så, sen har det ju med sociala medier förändrats också. Jag minns när man skrev brev till brevvänner. Eller jag hade brevvänner i alla fall, där berättade man om sitt liv och frågade hur någon mådde. Det var fint på ett sätt, lite som att man delade sin story med varandra. Lite tråkigt att det blivit som det blivit efter detta dock :/.
Håller med om det. Och idag måste man ju ibland till och med boka tid för att ringa varandra.
Ja märkligt samhälle vi byggt upp :/
Jaa, tänk vad många människor man mött i sitt liv egentligen, men så tråkigt att det är många man inte har någon kontakt med alls längre :/
Ja verkligen, lite sorgligt på sätt och vis.
Jag håller med dig. Förr var folk bättre på att hålla kontakt – på riktigt. Man ringde till varandra, och man träffades och umgicks. Jag har sett någon studie om att Sverige är det landet i världen där det finns flest människor som känner sig ensamma. Jag är benägen att tro att det stämmer. Jag var inte aktiv inom sociala medier på Lunarstormtiden, så jag vet inte hur det var förr. Men det är tydligt bortom alla tvivel att sociala medier gör folk överlag osociala i verkliga livet. Hur många ringer ens och säger grattis till någon som fyller år, har gift sig, fått barn eller något annat som är värt att fira? Nej det är bara att skriva ett par ord på FB, så är förpliktelsen att gratulera avklarad.
Jag får erkänna att förutom bloggen (som inte uppdateras varje dag) och delningar av den, så håller jag mig ganska mycket undan sociala medier. Jag ser absolut noll status i att samla på mig vänner, följare och likes på FB, Instagram osv. Avhållsamheten är ett sätt att skydda mig mot den tomhetskänsla som all ytlighet ger mig. Jag vantrivs med att stirra in i en display för jämnan, och vill inte att livet rinner förbi mig medan jag håller på med en telefon. Jag tycker att samhället är fullständigt absurt på det sociala planet, och de som inte kan slita blicken från sin telefon när vi umgås sorterar jag bort. För mig kommer aldrig likes på sociala medier kunna ersätta riktig kontakt med människor – vilken kan ske på olika sätt.
Visst är det så, ganska tragiskt i mångt och mycket, var är vi liksom på väg? Det finns något sorgligt bakom det faktum att vi numera är en like ifrån att faktiskt bry oss på riktigt. En gång i tiden var vi ändå människor som umgicks och var ärligt intresserade av varandra.