Jag tänker på det där då och då, hur rädda människor i allmänhet är för att erkänna att de är sköra. Man hyllas av att vara stark, att gå igenom saker som skadar ditt psyke ska någonstans visa på att vi är starka. Då orkar man allt, då står du pall och ska få en klapp på axeln. Ungefär som någon som vunnit en medalj, som självmant tagit sig igenom ett träningspass och som fixade det. Vilken styrka säger alla och imponeras, detsamma har människor sedan applicerat på människor som går igenom tragedier som aldrig valt saken men blivit tvungna att gilla läget och kämpa vidare för att överleva.

Det är fult att vara svag, åtminstone är det så sådana som jag uppfattar det. Jag uppfattar ord som: ”Du är stark som tagit dig igenom allt.” Fast det är inte sant, jag hade inget annat val till skillnad från en elitidrottare som tog sig i mål. Det enda jag fått göra är att kämpa på, uppleva känslan av att kvävas från insidan ut och bara kämpa på.

Det är inte konstigt att jag brister då och då, men läks igen. En människa som upplevt vad jag skulle påstå nästan allt, och bara vara 37 behöver få brista. Medan andra hurrar på hade jag gärna bytt bort en hel del av mina erfarenheter mot annat. Det är så mycket jag upplevt som aldrig gjorde annat än skade mig. Att jag skulle blivit stark av mina sorger är en lögn. Att jag tagit mig egen dem är sant, men ut kom jag svagare för varje storm.

Jag kan tycka min kropp för att den står ut, men min själ har det tufft och ibland undrar jag över hur min kropp och själ kan samarbeta, när båda fått stå stadiga i de orkaner som dränkt mitt skepp.