Jag tänker på det där då och då, hur rädda människor i allmänhet är för att erkänna att de är sköra. Man hyllas av att vara stark, att gå igenom saker som skadar ditt psyke ska någonstans visa på att vi är starka. Då orkar man allt, då står du pall och ska få en klapp på axeln. Ungefär som någon som vunnit en medalj, som självmant tagit sig igenom ett träningspass och som fixade det. Vilken styrka säger alla och imponeras, detsamma har människor sedan applicerat på människor som går igenom tragedier som aldrig valt saken men blivit tvungna att gilla läget och kämpa vidare för att överleva.
Det är fult att vara svag, åtminstone är det så sådana som jag uppfattar det. Jag uppfattar ord som: ”Du är stark som tagit dig igenom allt.” Fast det är inte sant, jag hade inget annat val till skillnad från en elitidrottare som tog sig i mål. Det enda jag fått göra är att kämpa på, uppleva känslan av att kvävas från insidan ut och bara kämpa på.
Det är inte konstigt att jag brister då och då, men läks igen. En människa som upplevt vad jag skulle påstå nästan allt, och bara vara 37 behöver få brista. Medan andra hurrar på hade jag gärna bytt bort en hel del av mina erfarenheter mot annat. Det är så mycket jag upplevt som aldrig gjorde annat än skade mig. Att jag skulle blivit stark av mina sorger är en lögn. Att jag tagit mig egen dem är sant, men ut kom jag svagare för varje storm.
Jag kan tycka min kropp för att den står ut, men min själ har det tufft och ibland undrar jag över hur min kropp och själ kan samarbeta, när båda fått stå stadiga i de orkaner som dränkt mitt skepp.
Ärligt talat så tror jag att många människor har perioder av svaghet och perioder som är mycket tuffa. Jag tycker i alla fall att vi har blivit lite bättre att göra vissa saker talbara.
Ja så är det nog absolut 🙂
Jag förstår vad du menar med ditt inlägg, men jag upplever inte det riktigt på det sättet. Jag upplever inte att det är fult att vara svag, för jag ser allt som oftast folk som lägger upp om sitt mående och vad de kämpar osv. De visar verkligheten och det är ju bra!
Rent generellt så är det inte helt accepterat. Kanske på webben men inte IRL.
Det tror jag handlar om okunskap och en oflrdtåelse för att andra kan må på ett speciellt sätt. Min sambo accepterar att jag mår dåligt psykiskt men han har svårt att förstå på vilket sätt eftersom han själv aldrig upplevt det. För många av den sortens människor som vägrar respektera andras mående kanske
Kan nog vara så.
Jag känner så igen mig i alla ord som du skriver. Jag får också den uppfattningen att det är fult att visa sig svag. Man måste få brista och vara svag när man har gått igenom mycket, sen när man är på väg att läka så känner jag mig svagare än någonsin.
Visst är det så, man ska alltid vara så stark enligt människor. För vem?
Styrka är ett fint ord. Psykiskt dåligt mående är typ en svordom 😉 jo yes jag förstår lite hur Du menar… har oxå en del bagage och fått höra att jag är stark, vilket är en falsk illusion.
Ja så är det verkligen.
Jag har fått höra av personer som inte känner mig på djupet att jag är svag. Medan dom som känner mig väl tycker att jag är en stark person. Att vara stark så tycker jag att man vågar stå på sig om det. Är du stark så är du det. Heja dig! Kramis <3
Jag gillar väl egentligen inte ens att bli kallad stark, för det är jag verkligen inte.
Riktigt intressant och bra inlägg! Stor kram till dig!
Kul att det uppskattades.
Man kan ju inte alltid vara star, det är ju en lögn. Vi är alla svaga och det är något som som gör oss starkare när vi jobbar med oss själva. Livet är inte en rak sträcka utan en berg och dalbana som utvecklar oss. Att vara skör eller såbar är inget som gör oss fula.
Kram Kajsa
Nej så är det verkligen 🙂
Jag tillät mig inte att vara skör, vägrade lyssna på min familj som var oroliga för mitt tempo i vardagen… De sista 10 åren i mitt arbetsliv fanns ingen fritid, det fanns bara jobb i tankarna… Slutade måla och fotografera som jag älskade… En dag sa det STOPP, jag satt på golvet och rabblade mitt personnummer och där hittade kära maken mig, vettskrämd blev han… Det blev akuten och sedan dess har jag inte kunnat jobba mer… När vi åkte förbi skolan tittade jag alltid bort för stressen kom tillbaka så fort jag såg den… Idag ÄNTLIGEN kan jag visa mig skör, kram..
Stor kram <3. Jag förstår att det till sist bara var stopp för din kropp. Till sist så orkar man inte :(.
jag tycker inte det är fel att visa att man inte mår bra och att man faktiskt är skör i vissa perioder, man är inte sämre för det, samt tvärtom inte bättre för man är stark
Nej det är viktigt att få visa sånt.
Jag förstår hur du tänker men samtidigt tycker jag att man är stark om man vågar visa sig och vara svag. Det är styrka att visa att allt inte är toppen och att man har det tufft. Jag tänker att det kanske också handlar lite om vad man tolkar in i ordet att vara stark. Även om man känner sig svag så är man stark när man gång på gång ändå orkar resa sig. Att fortsätta kämpa!
Ja kanske det är så, eller så får det bara vara en fin egenskap att vara svag med`?
Jag håller verkligen med dej mänskor som inte varit i det stadiet att dom måste få bryta i hopp. I bland när man genomgår jobbiga saker orkar man liksom inte hålla fasaden uppe alltid
Ja så är det ju.
Väldigt sant o bra inlägg jag brukAr söga till mig själv att idag har jag vart duktig imorgon ör det ok att va svag för att sedan orka upp igen
Det är ju så lite det är :).
Jag tror att många är rädda för att blotta sig och medge sakerna de inte riktigt mäktar med, därav den ständiga trashtalken av andras ”svaghet”. Personligen tycker jag det är modigt att visa sig sårbar och jag tror även att det är sårbarheten som gör att vi kan växa. Sen får man inte glömma att det är okej att inte orka, att det är okej att sörja de saker man förlorat och gått igenom. Sorgen går i vågor, inte konstigt om den kommer över en ibland.
Tack för ett läs- och tänkvärt inlägg. Jag tycker om att läsa dina berättelser ur livet.
Jo så tror jag nog det kan vara 🙂