Ni vet uttrycket det är inte lätt när det är svårt?! Ungefär så kände jag mig igår morse klockan 4:00, när jag skulle ut med Skilla. Missat trappsteg i trappan och hör ett knack och hela foten värker. Jag kunde inte gå! Det gjorde så inåt helvete ont! Efter en timme med smärta, fot i högläge ringer jag 1177. De misstänkte att jag brutit foten så jag fick ringa Björn, få skjuts till akuten. Björn tar med sig Skilla hem till sig, och jag? Jo jag är bland de första på akuten en tisdagsmorgon i december.
Har sjukt ont och får åka rullstol. Får Alvedon då läkarna fortfarande sover. Jag har så ont att jag seriöst tror att jag ska dö! Får morfin, och lyckas somna. Läkaren kom in vid 9-10 tiden. Gör så ont att der brinner när läkaren ber mig utföra vissa saker!
Fick åka rullstol upp till röntgen, visar sig vara vad läkaren kallar det för: ”Ingen fraktur men en REJÄL stukning.”
Eftersom det är en stukning är jag inte berättigad att åka sjuktransport hem. Nej jag ska ta bussen?! Jag som knappt kan gå! Dessutom kom jag dit barfota i badtofflor för jag kunde inte sätta på mig skorna… I Falun var det härliga -20 och personalen på akuten lånar ut ett par strumpor. Jag får skjuts i rullstol till huvudentrén, och får sedan gå till bussen. Får ta bussen 500 meter för att komma till en hållplats, sedan ta en ny buss 700 meter till nästa hållplats och sedan gå SKRIKANDES från bussen till hemmet runt 100 meter…
Det är Sverige idag 2021, man är inte berättigad sjuktransport trots att man betalar för saken…
Väl hemma slocknade jag och var vimsig. Förmodligen av morfinet. Nu käkar jag Alvedon, och är hemma från jobbet. Knäpp som jag är hade jag planer på att jobba men seriöst jag kan varken köra bil eller promenera! Än mindre jobba!
Vill ni veta något mer tragiskt i kråksången?! Det är bara ett år och några dagar sedan jag skar upp samma ben i skogen. Nu är det alltså rejält stukat! Mitt vänsterben lär det vila en förbannelse över, sanna mina ord…