Ett astmanfall, coronatält och livet.

Jag väljer ut en glad bild till inlägget på fina Skilla från i helgen, när hon stod i min fåtölj och blickade ut över gården. Därifrån vaktade hon mig och huset mot ogärningsmän och annat löst folk som tog sig fräckheten att vandra utanför mitt fönster en regnig dag i maj. Behövdes påbörjas glatt i det här inlägget, för det är en smula tufft att skriva ner.

Igår så kom jag till jobbet, på måndagen hade jag reagerat på att jag blev trött och hes samt fick hostanfall i mitt rum. Något jag börjat uppmärksamma ganska mycket sedan jag började spendera mer tid där i rummet på grund av Covid19. Hur som helst det var okej, jag åkte hem i min heshet efter jobbet hostan och den avtog och jag var återigen frisk som en nötkärna. Men så kom då tisdagen och sedermera gårdagen.

Jag är morgonpigg, detta medför att jag är på jobbet 7:15 varje morgon. Jag satte mig glatt i mitt rum, började jobba och känner hur jag börjar småhosta igen. Småhostan övergick till extremhosta, och snart var jag hes som att jag antingen befunnit mig i ett rum full med brandrök eller var extremt förkyld. Jag beslutade mig för att nu måste jag åka hem, så det gjorde jag. Åkte hem, väl här hemma så hade jag ingen luft bokstavligen, jag var så trött kroppen ville bara sova. Ringde vårdcentralen, men där fick jag en tid efter cirka 40 minuter. Jag går in och möts av William som ännu inte gått till skolan, tar min astmamedicin och han övertalar mig om att jag MÅSTE till akuten nu. Vi går och jag får hålla honom genom stadsparken mot lasarettet. Jag vill sova men han håller mig vaken, vi kommer fram och på grund av att jag har luftvägssymptom och andningsbesvär ska jag gå via coronatältet….

Perfekt för mig som är extremt rädd för just covid19 och ABSOLUT inte ville till akuten av rädslan för sjukdomen. William går till skolan och jag går in, där möts jag av människor i skyddskläder och visir över ansiktet. Får berätta om allt och de skriver in mig som “misstänkt” Covid19 patient trots att de båda samtidigt säger att “det här är inte covid19”. Får gå till ett avlägset rum på akuten, dit kommer en jättetrevlig manlig sjuksköterska in som också har visir först tills jag berättar min historia då plockar han av det och säger: “DU har inte covid19, det här är solklart astma”. Vi pratade och jag fick ett jättebra bemötande. Togs prover och sedan gick han iväg.

En läkare kommer in, och frågar om det är okej att han har med en student som ska bedömas. Självklart är det okej. Studenten var hur bra som helst och efteråt fick jag bedöma honom som patient, märkligt att sätta betyg på en AT-läkare men han fick en 5:a av mig på en skala mellan 1-5 så han var JÄTTEBRA. Tog kolla på hjärta, lungor och lite annat.

At-läkaren återkommer och berättar att mina prover är perfekta rent av. Man kunde inte ha bättre resultat och mitt prov som visar om man har en infektion eller virus i kroppen var på noll så han sa att så där bra kan man inte ha, någon covid19 varken har eller har du haft. Skönt för mig, men jag visste ju att det var astman.

Fick veta att rummet jag sitter i på dagarna orsakar att jag får astma, och det fick jag byta redan igår. Dock är jag hemma både idag och igår eftersom jag är RIKTIGT trött. Men imorgon ska jag till jobbet, nu tänker jag att det bara kan bli bättre. Astma hörrni, finns nog få saker som är så galet jobbigt.

Måndagstankar i maj.

Jag får dåligt samvete att ni underbara läsare knappt fått någon uppdatering från mig på senaste veckan. Det som känns ännu jobbigare med saken är alla fina kommentarer ni skrivit och att jag inte svarat på dessa ännu. Jag är på gång dock, ny vecka och jag är visserligen trött i lungorna fortfarande men jag har förhoppningar om att det ändå ska vända lite snart så att jag kan andas något bättre i alla fall.

Det är stressat och inte speciellt chill i livet just nu. Inte nog med att lungorna är påverkade av vad jag tror är luft och ventilation så har jag både sluttampen på mitt jobb med att fixa så att det bara är att överlämna eleverna. Jag har examensarbetet som självklart stöts och blöts med diverse olika ändringar så som det bör så här på slutet. Sedan har jag era underbara kommentarer som nu i skrivande stund är uppe i 124 stycken som jag ska svara på. Det kommer så klart!

Min plan för veckan är att jag ska försöka ta det mer chill så som fina Bossen här ovanför när han låg i mitt knä hemma hos Björn. Jag ska hitta andrum, ta promenader och blogga för det ger mig glädje. Skriva examensarbete och försöka att inte stressa upp mig i onödan. Det är tjugofem dagar kvar för mig att arbeta innan semestern. Det är inte så många, det kommer att gå snabbt. Sedan kan jag verkligen ladda om batterierna.

Varför jag varit frånvarande.

Jag har fått en jättefin kommentar om vart jag hållit hus. Det har inte hänt något allvarligt men jag fick verkligen jätteont i huvudet i måndagsnatt. Låg och led så pass mycket att jag blev hemma från jobbet.

Eftersom jag har haft problem med andningen sedan i höstas så insåg jag att det här är inte bra. Jag sover mer än jag är vaken. På tisdagen ringde jag vårdcentralen och har fått en tid nästa onsdag. Eftersom jag är så galet trött har jag varit hemma från jobbet, måndag-onsdag. Idag så har jag tagit ut lite komptid så var “ledig” men jobbade en timme hemifrån.

Jag fick även hit mammas lilla valp Skilla som sällskap så i natt sov hon på min arm och på min mage. Att hon skulle hit bestämdes redan förra helgen och vi har verkligen det mysigt tillsammans här. Så himla mysigt med valp och jag njuter så klart.

Fördelen med att ha hunden är hemma är att jag känner att det blir lite lättare att komma ut, även om jag har problem med mina lungor och andningen så funkar det ändå att röra på sig. Jag känner alltså ingen allergi mot hunden men det är något som inte står rätt till i lungorna. Igår frågade William på skoj när jag börjat röka för jag har sån där rökhosta.

Hur som helst nu vet ni varför jag varit lite frånvarande. Jag ska börja se till att försöka uppdatera mera, men just nu är det helt enkelt så att min kropp säger ifrån på ett obehagligt sett. Det värmer in i hjärtat att ni bryr er! Vilka fantastiska läsare och bloggvänner ni är!

Sova, studera och jobba.

Egentligen är nog rubriken skriven i fel ordning, det borde vara jobba, studera och sova. Eller så skulle sova läggas till mellan varje ord som sova, jobba, sova, studera och sova. För just så känns mitt liv just nu, som att jag befinner mig i en evig sömn och trötthet. Att redan vara trött och så poppar pollen upp i rejäl mängd nu gör att jag, min allergi och astma verkligen inte känner sig i sitt bästa jag.

Det är inte gnäll eller så, utan bara ett konstaterande. Min kropp är trött och känner att den nog mått allra bäst av att sova i ett dygn men det är varken rimligt eller speciellt bra.

Igår efter jobbet kom jag hem och somnade på sängen, hade ställt klockan för att åka till PMU och Ta till vara, så kom i alla fall upp för det. Åkte dit och hittade en sak av stort värde för mig. Åkte sedan hemåt, fikade lite med William. Städade här hemma och fixade så det går att sitta ute på balkongen igen. Passade även på att byta sängkläder, säga vad man vill man jag älskar att lägga mig i en renbäddad säng.

Som astmatiker och allergiker byter jag sängkläder en gång i veckan. Det är helt enkelt det bästa för mina luftvägar.

Idag står studier på listan för saker att göra, det ska skrivas examensarbete, förutom det ska jag åka till Borlänge för att fixa fransarna. Känner mig lite rädd för att vara i Borlänge dock, det är det stället i Dalarna med flest Covid19 fall. Men jag ska ju inte direkt hänga i stan, bara åka dit och fixa fransarna.

Hoppas du har en jättefin fredag, och start på helgen!

Så trött att jag somnar.

Jag börjar fundera på om det är någon brist i kroppen just nu. Grejen är den att jag somnar flera gånger per dag. Jag lägger mig strax efter 21:00, och vid 22:00 sover jag. Sedan sover jag till 6:00 för att gå upp till jobbet helt galet trött. På min rast på 30 minuter somnar jag som en stock och sover alltså jättetungt det är nästan som att jag inte får upp ögonen när klockan ringer.

När jag kommer hem från jobbet slocknar jag igen, och sover då i två timmar minst och lika tungt som jag sovit där vid lunch på jobbet och under natten. Det är pollensäsong och min andning är påverkad så misstänker absolut att min astma inte är tipptopp just nu. Jag tar då dubbeldos både morgon och kväll, tar mina allergitabletter varje morgon men är ändå så här trött. Det är helt olidligt!

Jag har börjat ta järntabletter varje kväll, och idag fick jag hem en flaska Ferronol för att peppra järnet ännu mera. Jag har för lågt ferratinvärde för att få ge blod, och tänkte därmed se om jag kan höja upp det om jag blir piggare då. Kanske är det bara önsketänkande men något måste jag ju göra!

Idag är det torsdag.

Jag har hunnit med lite idag redan. Dels har jag duschat, ätit frukost och även läst bloggar och spana på Facebook. Det är sånt där jag finner extra roligt just nu att läsa om andras liv. Kanske är det extra spännande med bloggar nu när man inte kan göra lika mycket som förut? Jag håller mig inne så mycket jag kan eftersom jag vill undvika att bli smittad.

Även om jag hör att astma inte ska vara en riskfaktor, så är det samtidigt ganska tydligt att det kommer göra mig rejält sjuk. Jag kanske inte dör, men känslan av paniken som uppstår när man är så sjuk att intaget av luft försämras gör att jag helt klart inte vill riskera något. Jag fick dessutom rekommenderat att ta mer medicin än vanligt, och det för mig påvisar någonstans att trots att Sverige säger att astma inte är riskfaktor så verkar sjukvården ändå jobba med att man ska vara väldigt förberedd på att bli rejält sjuk.

Hur som helst roligare saker kan man prata om, idag ska jag ner och fixa naglarna vid 12:00. Sedan på eftermiddagen ska vi åka en vända till Sandviken, jag ska nämligen säga hej till min lillasyster Melissa och hennes sambo. De var nämligen jättegulliga och hämtade en sak åt mig i Sandviken, vad det är får ni se när jag hämtat det.

En dag med astma. När livets överlevnadssystem slår på livräddningstrumman.

Igår fick jag astma, eller egentligen började det redan på måndagen. Jag förstod inte riktigt sambandet där med att huvudet värkte och när Björn sa till mig att jag lät så ansträngd. La mig för att sova vid 18:00 och sov sedan till runt 22:00 när jag vaknade upp lite snabbt för att sedan somna om och sova hela natten till 6:00.

Jag gick upp men kände mig konstig, som att lungorna inte alls orkade med. Var yr och hostade mycket, ringde till sist till Vårdcentralen som sa “DU ska vara hemma”. Sedan blev det bara värre, jag hade pipig röst, och svårt att andas. Kunde inte ta djupa andetag och påminde mig själv om att det var precis så här min älskade mormor lät på slutet med sin lungcancer. Förbannade astma, jag glömmer alltid hur det är att befinna sig i förvärrad astma. Så igår låg jag på soffan hela dagen, andades med små andetag och kände mig rädd.

Idag har jag tänkt massor på hur det blir om jag får corona?! Så här har jag det i min astma, hur blir jag då i en sjukdom som kan sätta sig på lungorna? Jag känner rädsla inför saken, rejäl rädsla. Någonstans är jag fobiskt rädd för corona. Kanske för att jag vet hur jag mår i min astma då och då, jag vet hur det är att gripas av panik får att man inte får någon luft och att hela kroppens överlevnadssystem slår på livräddningstrumman.

Det är läskigt, jag är rädd så oerhört rädd.

Färgat hår och mitt sår på knät som inte velat läka.

Igår förmiddag passade jag på att färga håret, jag gillar det där när jag är ledig att ge mig själv lite mer färg och speciellt så här när livet går lite mot våren. Jag började förmiddagen med att gå ner på stan, sedan har jag handlat allergimedicin och linsvätska. Begav mig hemåt, och gick med William och åt bland annat semla på ICA Maxi. Blev ett återbesök på vårdcentralen och äntligen efter nästan tre veckor börjar mitt sår läka på knät.

Kan berätta lite om det här med knät, på onsdagen den 5 februari så hade det kommit lite snö. Jag parkerade bilen som vanligt, låste den och börjar gå framåt när jag kliver snö med is under. Jag kände att det skulle gå åt helskotta, föll rakt ner med knät i gruset och byxorna gick sönder. Såg direkt hur blodet rann genom såret. Gick till jobbet och fick det omplåstrat, med den vetskap jag har idag skulle det varit bättre att åkt direkt till akuten. Men jag var plikttrogen och jobbade. Hade helt galet ont, på lördagsnatt sedan hade jag så ont i knät att rörelse var rejält svårt. Dessutom var knät varmt och det rann massor med blod och var. Jag ringde 1177 som bad mig åka till akuten. Där fick jag sedan sitta och de sa att det inte var någon svår infektion men lite grann, det där skulle läka och jag fick fortsätta tvätta som innan. Det gjorde jag, tvättade och luftade precis som rådet från vården.

Men så förra veckan när det gått två veckor sedan fallet fick jag feber. Såret hade fortfarande inte fått någon skorv och blödde och varade hela tiden. Så jag ringde vårdcentralen och fick komma dit. Fick beröm för att såret var så fint skött och de plåstrade om och tvättade. Fick tid för återbesök eftersom det trots två veckors tid inte läkt ihop. Så i fredags var jag återigen på återbesök. Då varade och blödde såret fortfarande, och sjuksköterskan beslutade sig för att det var dags för kortison på mitt sår och sedan en tid för återbesök idag. Hela helgen har såret kliat vilket jag sett som ett gott tecken nu läker det äntligen har jag tänkt.

Gissa vem som var glad idag när det var precis svaret jag fick, det har ÄNTLIGEN börjat läka ihop efter tre veckor! Tack för kortisonet måste jag säga för annars hade jag fått gå med det där ännu. Jag kommer att få ett stort ärr över knät och det är inte jättefint direkt, men sådant är livet.

Jag är en trött människa helt enkelt.

Så var det onsdag, alltså dessa veckor. Först börjar man liksom jobbet på måndagen och sedan är det en dag innan helgen. Det har varit en bra vecka, och imorgon tror jag dagen blir bra med. Något galet är det dock med morgondagen, nya kursen drar igång. Sista kursen på specialpedagogprogrammet. Egentligen förstår jag nog inte att det är så, det är så nära nu jag är snart helt klar och det känns som en ren och skär dröm.

Hur som helst, jag ska alldeles strax bege mig mot sängen tänkte jag. Är så galet trött, vissa dagar är man bara det. Några oroar sig för om jag är trött mentalt, men nej det är jag inte. Jag är bara trött, liksom i behov av sömn. Jag har astma och allergi, eftersom jag äter mediciner för detta blir jag trött. Utöver det så har jag inte direkt högt blodtryck vilket säkerligen påvärkar det med. Kommer det till stressnivå så har jag aldrig någonsin varit så här lugn som jag just nu är, det låter nog helt galet. Men det är sant, aldrig någonsin har jag känt mig så himla lugn inombords som just nu. Det är en märklig känsla, vet knappt hur jag ska förklara den. Men jag är väl en trött människa helt enkelt, och vet ni enda sedan jag började sova en stund på jobbet varje dag, självklart under min lunchrast så är det som att all stress flög ur min kropp. Så ett tips till dig, om du har möjlighet sov i 15-20 minuter varje dag på jobbet, det är som en ny värld öppnar sig.

Fortsatt trötthet.

Ska hon tjata ytterligare en dag om att hon är trött tänker du? Jag kan inte berätta ännu en dag om min sömn tänker jag. Ändå jag är så trött, igår somnade jag vid 20:00 igen och sov till 5:30 i morse och var fortfarande trött. Då hade slasksnö fallit över Falun till råga på allt. Igår var jag och vaccinerade mig mot säsongsinfluensan så nu slipper jag bli sjuk under vintern.

Hur som helst, blir det inte bättre får jag prova D-vitamin. Så här trött ska man inte vara då är det inte helt normalt, tröttheten med för att det just nu finns 54 obesvarade och icke godkända kommentarer från er. Jag ska fixa dessa under torsdagen och fredagen jag lovar. Vad gör du idag?