Så var det äntligen fredag. Jag och Lizzla har tagit en morgonpromenad, busat och haft det mysigt tillsammans. Det är lyx att ha lediga fredagar onekligen!

Igår var jag och Lizzla hem till min fina kollega Charlotte. Vi åt pizza och pratade, en hel del om framtiden blev det. Jättekul verkligen att lärt känna Charlotte, jag började på skolan i april och vi har träffats på fritiden vid två tillfällen redan. För andra är det väl ingen grej, men för mig är det ganska stort för jag umgås knappt med folk. Jag har vänner, men det är sällan jag umgås med någon. När jag började må dåligt runt 12-13 års åldern i samband med att jag fick ätstörningar så började jag också isolera mig mer och mer. Absolut att jag alltid haft vänner, men jag har också varit otroligt bra på att inte umgås för jag har känt mig för tjock. Även då jag var underviktig så det har egentligen aldrig suttit i storleken utan i mitt huvud.

Jag tänker ibland om det är samma känsla jag har över att inte ha något värde. Om det sitter i samma del av hjärnan som ätstörning är på, för dessa två går så ofta hand i hand. Det är lättare att leva bara jag och ätstörningen, än jag och andra. Märkligt eftersom ätstörningen är långt ifrån en vän egentligen, men ändå känns som en trygg snuttefilt…

Efter Skillas död har jag bestämt mig för att leva mera, umgås med människor och ta vara på livet. Precis som Skilla gjorde, ett steg i den saken är att umgås med människor jag vill umgås med. Att våga vänskap. Det känns fint! Och ännu finare att se att någon vill umgås med mig, eftersom jag i mitt huvud spelar upp att ingen tycker om mig.

Nej jag söker inte tröst i den saken, att någon ska skriva folk tycker om dig. Utan det är vad mitt huvud tror. Det är inget som jag behöver få höra inte är så. En logisk del av min hjärna fattar att människor vill umgås med mig, tycker om mig och uppskattar mig precis som jag uppskattar andra. Men sedan den andra delen av min hjärna, där ätstörningen bor den FÅR mig att tro något helt annat.