
Min fina bloggvän Madelene skickade mig jättefina grytlappar som hennes svärmor virkat. Blev verkligen så glad! Tusen tack fina du!
Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Ett dalaliv med känslor, djur och porslin!
Min fina bloggvän Madelene skickade mig jättefina grytlappar som hennes svärmor virkat. Blev verkligen så glad! Tusen tack fina du!
Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Kom ihåg att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.
Vad är en bra sak med den här veckan?
Solen och värmen. Älskar att vi fått en riktig försommar!
Hur har du vänt något negativt till positivt i veckan?
Jo men det tror jag. Trots att jag fick migrän i måndags och kände press för den saken, så tänkte jag på mig själv. Det är positivt eftersom jag tidigare aldrig prioriterat mig själv.
Vad har gjort dig glad idag?
Lizzla, som hon sprider glädje och massa skratt hela tiden.
Vad är något du kommer göra för din egen skull i helgen?
Oj, svår fråga. Ta hand om mig själv kanske. Det är ju viktigt.
Ser du glaset som halvfullt eller halvtomt?
Halvfullt tror jag.
Så var det äntligen fredag. Jag och Lizzla har tagit en morgonpromenad, busat och haft det mysigt tillsammans. Det är lyx att ha lediga fredagar onekligen!
Igår var jag och Lizzla hem till min fina kollega Charlotte. Vi åt pizza och pratade, en hel del om framtiden blev det. Jättekul verkligen att lärt känna Charlotte, jag började på skolan i april och vi har träffats på fritiden vid två tillfällen redan. För andra är det väl ingen grej, men för mig är det ganska stort för jag umgås knappt med folk. Jag har vänner, men det är sällan jag umgås med någon. När jag började må dåligt runt 12-13 års åldern i samband med att jag fick ätstörningar så började jag också isolera mig mer och mer. Absolut att jag alltid haft vänner, men jag har också varit otroligt bra på att inte umgås för jag har känt mig för tjock. Även då jag var underviktig så det har egentligen aldrig suttit i storleken utan i mitt huvud.
Jag tänker ibland om det är samma känsla jag har över att inte ha något värde. Om det sitter i samma del av hjärnan som ätstörning är på, för dessa två går så ofta hand i hand. Det är lättare att leva bara jag och ätstörningen, än jag och andra. Märkligt eftersom ätstörningen är långt ifrån en vän egentligen, men ändå känns som en trygg snuttefilt…
Efter Skillas död har jag bestämt mig för att leva mera, umgås med människor och ta vara på livet. Precis som Skilla gjorde, ett steg i den saken är att umgås med människor jag vill umgås med. Att våga vänskap. Det känns fint! Och ännu finare att se att någon vill umgås med mig, eftersom jag i mitt huvud spelar upp att ingen tycker om mig.
Nej jag söker inte tröst i den saken, att någon ska skriva folk tycker om dig. Utan det är vad mitt huvud tror. Det är inget som jag behöver få höra inte är så. En logisk del av min hjärna fattar att människor vill umgås med mig, tycker om mig och uppskattar mig precis som jag uppskattar andra. Men sedan den andra delen av min hjärna, där ätstörningen bor den FÅR mig att tro något helt annat.
Jag kör en bloggutmaning i maj. Vill du delta? Klicka in på länken här till vänster, och lämna ditt blogginlägg under Inlinkz. Sedan är det bara att börja blogga om dagens ämnen som du hittar på samma länk. Kom ihåg att länka tillbaka till min blogg, så fler hittar hit och kan delta.
Jag tycker det är fint att det uppmärksammas. Vet så många som kämpat med ofrivillig barnlöshet och fortfarande kämpar. Det tar mycket på dessa personer att längta.