Ena stunden vill jag bara ge upp. Andra kämpar jag på. Dagarna spenderas i soffan och sängen, igår skulle jag bara stå upp en kort stund. Började kallsvettas, fick puls och fick lägga mig ner medan jag var helt blöt på grund av lite rörelse.

Det finns något fint i att säga att allting är bra och att inte klaga, men jag känner ändå för att vara ärlig. Varför ljuga när man har ont? Detta är vidrigt verkligen, och jag mår inte bra alls.

Smärta kommer i vågor och citodon är min bästis för tillfället. Jag som normalt är restriktiv mot citodon. Men nu lär jag ta saken.

Lizzla håller mig sällskap, det gör även Svenska fall på Viaplay… Hoppas detta vänder snart, är trött på att ligga ner.