Idag är livet tungt, sex månader har passerat sedan du sprang ut i vägen precis när bilen kom. Sex månader sedan ditt liv slocknade framför mina ögon. Du låg där under bilen med kroppen som skakade, jag bar din lilla kropp och allt blod som fyllde mig från topp till tå. Hur jag la ner dig på gräset och sa: Kom igen Skilla du fixar det här. Hur din andning gick fort och hur jag såg i din blick att du var borta. Du fanns inte mera, jag som hörde Björns skrik när du blev överkörd. Jag som bara drog in till Björn i panik och ringde mamma, hur jag skrek att du var död och sedan bröt ihop. Björn som höll om mig, vägen från oss till Anicura.

Att ha dig där i mitt knä, din kropp som fortfarande var varm men där du inte längre fanns. Att mötas av personalen som tog med dig in. Och att sitta där och bestämma över din urna. Att lämna dig, och säga hej då. Jag förbannar mig själv dagligen över vad som hände. Ingen kan förstå hur hög den sorg och skuld jag bär känns. Hur jag dagligen bara skulle vilja ta tiden tillbaka.

Vi åt pizza kvällen innan du och smakade svamp, så kräktes du upp den på morgonen. Det får jag dåligt samvete över, för att du kräktes innan. Du hade fått gott av Björn på morgonen så jag vet att du var glad också. Men det gör så ont! Så förbannat ont att sakna dig, att sett dig dö!

Så många har sagt: Det var tur att du fick se… Men nej jag tror faktiskt det varit bättre om jag inte sett allt. Det är som en film som spelas upp i mitt huvud dag efter dag. Jag kan inte gå efter vägen där det skedde, jag kan inte se döda djur efter vägen eller på film.

Du är så saknad Skilla, så oerhört saknad! Jag vet att Lizzla inte varit hos oss om olyckan aldrig skett. Men jag önskar så att ni fått träffats, vilket fint radarpar ni skulle varit.

I sex månader har jag levt utan dig, du saknas mig!