Igår skrev jag en kommentar till Hanna, hon valde sedan att spinna vidare på den i det här inlägget. Jag vill spinna vidare på saken då detta är något som går i min tankebana ofta.
Till skillnad mot Hanna som beskriver sig som den som lätt tar platsen i ett rum så är jag observatörer. I alla fall är jag den i sammanhang där det behövs från min sida. I trygga sammanhang som hemmavid kan jag ta plats. Men annars tittar jag, och säger något när det känns viktigt.
Jag är fullt medveten om att en av mina förmågor är att zooma ut när saker runt mig övergår till något som inte berör mig. Men som den högkänsliga personen jag är märker jag direkt när andra blir irriterade, som om ett möte börjar spåra och det inte kommer någonstans. Där bryter jag in och är inte ett dugg rädd för att avbryta, och om det är så arr något blir sur bryr jag mig inte. Människors tid ska vi vara rädd om.
Det här medför att folk nog har svårt att veta vem jag är, absolut att de ser mig som den lugna men de vet inte så mycket om mig. Jag lärde mig tidigt att en bra strategi för att göra andra glada är likt rubriken:
”Sluta vara du, ha inga åsikter & gläds av att vara du.”
Det dubbla i det sociala spelet där man spelar en roll, och andra ska ifrågasätta en. Bara det att ifrågasätta ens fritid på jobbet, är något som fått mig att sällan dela med mig av mitt liv på fritiden eller vem jag är då. För jag vet att inom min bransch ska man vara på ett speciellt sätt. Något som inte alls stämmer på mig egentligen, för jag är inte samma på jobbet som jag är hemma.
Ibland tröttar jag på alla roller som spelas runt i samhället, att vi ska vara någon annan för att göra andra nöjda. Att det i slutändan skulle få mig att glädjas av att vara jag, är ju omöjligt. Jag tror detta många gånger fått mig att må dåligt, kliva in i ätstörningar och psykisk ohälsa. Kraven på att hålla tyst, le och samtidigt pressas till att vara social.
Att se ilskan hos andra när jag ärligt framför att skulle jag vinna en som på Triss, 25000 i månaden i tjugofem år skulle jag säga upp mig, och leva livet. Ilskan i andra, att våga yttra att man hellre hade velat leva ett fritt liv med mina djur och familj stör andra.
Men jag skulle älska att få mer tid med Lizzla och Wemby, fixa med fiskarna, ta hand om hemmet. Spendera mer tid i skogen, dricker gott i en kopp. Låta hjärnan vila utan krav, kanske få läka från insidan och ut.
Jag bad likt BP, Hanna, och Susjos chatgpt göra en bild av mig. Det var inte alls så lätt som för andra… Kämpade med 10 bilder tills jag kapitulerade med denna… Kul ändå att Harry och Bossen kom med på ett hörn. Ändå fick bilden med en sak, att där hade jag mått bra. Med djuren och friheten.