Tankar kring hundmöten.
Madeleine Stenberg 
Igår tog jag och Lizzla en härlig promenad runt Lugnet och vidare till Åsbo och hem igen. Vädret var perfekt för promenad och vi hade det kul tillsammans när vi rörde oss och mötte en hel del hundar. Jag vill helst inte att Lizzla ska hälsa men så släpper folk fram sina hundar ändå. Eftersom jag hade problem med en reaktiv hund med Skilla tycker jag det är skitjobbigt med hundmöten. Det sitter i och jag går gärna omvägar om jag kan för att slippa. Lizzla har inte problem med hundmöten, men märker att hon då folk släpper fram sina börjar hon få en förväntan vid hundmöten jag inte vill ha. Hon blir ivrig och vill leka och det vill inte jag!
Jag brukar stanna och fråga folk om vi kan gå passera samtidigt, eller om de ska gå först nu när det är halt. Normalt kan man bara gå förbi men nu med halka är jag rädd att ramla och går sakna och då om man möter en annan hund vill jag vara säker på att kunna ha kontroll på min hund på isen, och vad vet jag om de har kontroll på sin? Men det där skapar också jobbiga situationer för alla. Tycker alltså att det är ganska jobbigt med hundmöten som sagt.
Det är också så att folk gärna tror att hundar ska hälsa i tid och otid. Medan hundar egentligen mest utsätts för stress vid hundmöten och speciellt sådana där de bara träffas en gång och aldrig mera. När man försöker förklara det där blir folk irriterade och jag får ångestpåslag.
Dessutom känns det som att man aldrig kan göra rätt som hundägare. Alltid stör man någon, om man sätter sin hund vid sidan vid hundmöten så den mötande hunden kan gå förbi blir någon sur för det. Om man går förbi blir någon sur för att man gick förbi, använder man godis är någon sur för att det är fel, belönar man via ord är det fel, belönar man via kroppskontakt är det fel.
Man ska väl inte bry sig egentligen men eftersom jag lätt hamnar i olika trådar om hundar på nätet känner jag mig ännu mer osäker som hundägare. Borde väl sluta läsa och gå på magkänslan. Men undrar ofta om jag är den enda som känner så här, med samma känsla av att man misslyckas oavsett vad man gör.
