Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Att få vara ledig, att slippa krav och att bara leva som jag vill. Det är frihet! Jag är absolut ingen människa som gillar att vara ägd som ett exempel.

Jag är inte så intresserad av offentliga människor överlag. Tycker inte illa om dem, men gillar dem inte heller. Aldrig varit speciellt intresserad bara.

Jag är färdig med karriärplanering. Efter flera år med studier, jobb och examenstitlar känner jag bara för att vara. Se jobbet som en plats man går till och får sin lön. I skolans värld ska man prestera för ingenting. Det är nämligen inte så att dina prestationer genererar i bättre resultat, utan du har vad du har att jobba med. Jag och många med mig har slitit ut sig själva och bannat sig själva för att elever har diverse olika funktionsnedsättningar som medför att de krav Skolverket ställer på dem inte är genomförbart för eleven eftersom det som krävs inte är något eleven kommer kunna genomföra på grund av sin funktionsnedsättning. På alla sätt och vis har vi inom skolan sedan fått höra att vi är dåliga, borde gjort bättre och jagat det där för att alla ska lyckas. Istället för att stanna upp och fråga sig: ”kommer jag lyckas få en person i behov av rullstol, att kunna använda sina ben till att gå?” Svaret blir nej. Är det då rimligt att anta att ett barn inom autismspektrum som har svårigheter i att analysera, reflektera och diskutera? Skall klara av den saken? Är det rimligt att tro att det är mitt fel att ett barn med dyslexi ska klara av att läsa utan hjälpmedel under nationella proven för dem är utformade så. Så klart inte!

Det är inte lärarens fel om en elev inte klarar skolans krav, vi skyller på lärarna. Men om man blickar uppåt mot de orimliga som Skolverket menar är vad varje individ ska klara av i den svenska skolan. Kan man lätt se att det är där felet ligger.

Så jag har slutat att ge min själ till karriären där jag ska stånga mig blodig mot en vägg som aldrig kommer rubbas. Jag jobbar på Good enough och relationer. Jag jobbar på att låta eleverna få en bra tilltro till sig själva istället för att tro att betyg och bedömning är det viktigaste. Jag jobbar på att ge eleverna det de behöver men lägger det inte längre på mig själv när Skolverket och läroplanen är dem att skylla på när eleverna inte klarar olika delar i skola. Jag gör mitt bästa, men dömer mig inte själv längre. I skolan finns inga karriärmöjligheter, förutom om du kan snacka dig till en plats runt rektorns fötter. Vill du vara där så var där, men är du nöjd med att vara good enough, och en person eleverna tycker om som lär dem saker de kan ta med sig ut i livet så kommer du aldrig längre i karriären. Men det är okej för mig. Jag är hellre den som ger kärlek, omhändertagande och respektfulla relationer. Hellre den som lär ut kunskap, men inte behöver bedöma deras kunskap utifrån misslyckanden utan istället kunna se allt det eleven lyckats med istället. Du kanske inte kan matematik, men du fick A i idrott och det är fantastiskt!