Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Ett dalaliv med känslor, djur och porslin!
Jag köpte tre änglar på Marketplace fredagen efter Skillas årsdag av olyckan som kostade henne livet. En av änglarna fick din plats vid Skillas urna, leksak, ben och scillorna jag plockade förra året.
Resten av änglarna hittar ni nedan. Willow tree är verkligen vackert.
Ett år sedan du lämnade jorden för alltid älskade Skilla. Min egna ängel, min Send me and angel! Runt 9:20 tog du dig ur ett helt koppel och hel sele, du sprang mot skogen och någon gång runt 9:30-9:40 blev du överkörd. Jag vet inte tiden, exakt den var aldrig relevant. Men att bära dig kropp som ryckte i mina armar samtidigt som du kändes så lätt. Att säga till dig du fixar det Skilla, och att se allt blod och sedan rakt i i de ögon som visade att liv inte fanns längre det som rörde sig var bara det absolut sista av kroppen. Din själ hade redan lämnat jorden, och den känsla av att där ditt liv slocknade… Där slocknade även mitt. Mamma i telefonen och Björn som fanns där , hur mamma sa till mig att ta med Skilla till veterinären. Björn som lindade in Skilla i en handduk, resan till Anicura. Att komma dit med sin döda familjemedlem, att gå in blodig från topp till tå genom receptionen. Få frågor om kremering, urna? Ja allting som bara några minuter innan inte ens tänkt tanken på. Att lämna dig där på båren, pussa på din fortfarande varma kropp och gå. Gå ut i n vår som var totalt meningslös. Gå ut i vad jag visste var en dag i lugn, men som skulle bli värre dag två för så fungerar jag i trauman.
Sedan veckan som följde… Alla som slöt upp, erbjöd sig saker. Jag har aldrig varit den som trott att människor brytt sig om mig, vem är jag i en värld? Men så många som fanns där som brydde sig om mig. Det är jag fortfarande så tacksam över. Det finns mycket ondska i den här världen, men kärleken är större. Vi får aldrig glömma att det är mer kärlek i världen ondska, även om det är ondskan vi ser och hör om. För vem vill berätta om något så fint som kärleken?
Kärleken känner jag fortfarande för dig Skilla, jag kommer aldrig glömma dig. Du har nyckeln till mitt hjärta, en plats där du finns. Jag älskar dig och saknar dig. Ett år utan dig! Men du är alltid med mig och din syster Lizzla. 勺
Det närmar sig Skillas dödsdag. Jag får upp minnen från förra året på sociala medier, våran sista tid tillsammans. Om jag vetat vad som skulle hända, den tanken dyker upp i mitt huvud. Det hugger till i hjärtat att se henne och jag blir så ledsen. Jag saknar henne så hjärtat går sönder! Utöver det så drömmer jag om händelsen ofta, i natt var det Lizzla som rymt. Hon sprang efter vägen och ner mot en plats där det åkte massor av bilar. Jag skrek på henne och hon lyssnade inte utan fortsatte springa där medan jag kände skräcken! Återigen hör jag mig återupprepa samma mening, inte igen! INTE IGEN! Jag vaknar och mår så dåligt att hela dagarna blir förstörda.
Den 15 april klocka runt 9:30 är det tidpunkten olyckan skedde, en morgon med ungefär samma väder som idag. Vår i luften, och solen som lyser. Det var en sådan fantastisk vårdag, den dagen. Dagen när jag fick åka med Skilla i mitt knä i en handduk för att lämna henne i ett sterilt rum på Anicura. Pussa hennes nos för sista gången. Det gör så förbannat ont! Jag saknar henne, utöver det finns skulden där varje dag. Skulden i att hon bara fick leva i 3,5 år och trots koppel lyckades ta sig loss. Att jag kände irritation att hon lyckats rymma när Björn ropade på mig. Att jag ropade på henne, att jag inte var med rädd så som jag varit de fyra gånger tidigare hon rymt.
Jag saknar dig så mycket Skilla. Jag önskar så att du fått uppleva din syster, att du fått vara en del av familjen längre. Din död har fått mig att förstå en sak, att jag aldrig mer ska tvivla på att göra det jag vill. Det finns så mycket viktigare saker i livet än tvivel. Jag är ledsen idag, saknaden över dig kom över mig i natt när jag drömde om skräcken i en olycka igen. Jag glömmer dig aldrig, du fattas mig!
Så har sju månader idag kommit sedan den dagen du dog framför mina ögon. Jag saknar dig så lilla gumman. Tänker på dig, och funderar ofta på hur livet varit om du varit här idag. Jag hade inte haft lilla Lizzla då, men om livet sätt ut som nu men med dig i det hade du hängt med din syster.
Jag vet att du är med oss, och även om jag inte ser dig är du alltid i mitt hjärta. Din död spelas fortfarande upp framför mig. Jag har börjat komma till insikt med att det är något jag kommer att få leva med.
Jag saknar dig Skilla!
Idag är livet tungt, sex månader har passerat sedan du sprang ut i vägen precis när bilen kom. Sex månader sedan ditt liv slocknade framför mina ögon. Du låg där under bilen med kroppen som skakade, jag bar din lilla kropp och allt blod som fyllde mig från topp till tå. Hur jag la ner dig på gräset och sa: Kom igen Skilla du fixar det här. Hur din andning gick fort och hur jag såg i din blick att du var borta. Du fanns inte mera, jag som hörde Björns skrik när du blev överkörd. Jag som bara drog in till Björn i panik och ringde mamma, hur jag skrek att du var död och sedan bröt ihop. Björn som höll om mig, vägen från oss till Anicura.
Att ha dig där i mitt knä, din kropp som fortfarande var varm men där du inte längre fanns. Att mötas av personalen som tog med dig in. Och att sitta där och bestämma över din urna. Att lämna dig, och säga hej då. Jag förbannar mig själv dagligen över vad som hände. Ingen kan förstå hur hög den sorg och skuld jag bär känns. Hur jag dagligen bara skulle vilja ta tiden tillbaka.
Vi åt pizza kvällen innan du och smakade svamp, så kräktes du upp den på morgonen. Det får jag dåligt samvete över, för att du kräktes innan. Du hade fått gott av Björn på morgonen så jag vet att du var glad också. Men det gör så ont! Så förbannat ont att sakna dig, att sett dig dö!
Så många har sagt: Det var tur att du fick se… Men nej jag tror faktiskt det varit bättre om jag inte sett allt. Det är som en film som spelas upp i mitt huvud dag efter dag. Jag kan inte gå efter vägen där det skedde, jag kan inte se döda djur efter vägen eller på film.
Du är så saknad Skilla, så oerhört saknad! Jag vet att Lizzla inte varit hos oss om olyckan aldrig skett. Men jag önskar så att ni fått träffats, vilket fint radarpar ni skulle varit.
I sex månader har jag levt utan dig, du saknas mig!
Idag är det Alla djurhelgons dag och självklart vill jag tända ett ljus för min älskade Skilla. Som jag saknar dig min lilla vän, du är för alltid i mitt hjärta! Som jag älskar dig, trots att jag inte längre kan se dig i fysisk form. Du är oss nära!
Idag älskade lilla Skilla skulle du fyllt 4 år. Idag skulle vi firat dig med födelsedagspresent och annat roligt. Du skulle springa runt här hemma och vara glad.
Istället vilade du i en urna och ditt liv slocknade för 5 månader och 4 dagar sedan. Älskade älskade fina flicka! Du saknas mig!
Jag och din syster Lizzla tänker på dig idag.
Idag blir alltså lilla Lizzla hela 24 veckor. När hon blir 6 månader den 25/8 kommer vi ha middag med hennes bror Iors familj samt Ior så klart. Jättekul verkligen, och så roligt för den att träffas igen. Är verkligen jättekul att ha kontakt med Lizzlas bror och hans familj.
I natt sov vi över hos Björn. Vi såg på Länge Leve Bonusfamiljen på Netflix och jag skulle inte alls vilja påstå att den är så dålig som folk säger? Tycker faktiskt den var riktigt bra och hade en tydligen uppföljning på senaste säsongen.
Idag är det 17 veckor sedan älskade Skilla dog. Tycker veckorna går alldeles för fort, och jag tänker på henne dagligen. Det gör så ont att hon skulle behöva dö så ung, hon var bara 3,5 år. Det är alldeles för kort tid för en hund att leva, men jag vet att hon är med oss här fastän vi inte ser henne. Du är saknas lilla gumman!
Så har ytterligare en vecka passerat. Idag är det alltså 15 veckor sedan du somnade in Skilla. Hur kan tiden ticka på så snabbt. Jag ser sin nu 22 veckor gamla lillasyster Lizzla och tänker dagligen vilket radarparet ni skulle varit.
Det är på ett sätt skönt att ni två systrar är så olika. Skilla var en tjej som ville att det skulle hända saker hela tiden. Det skulle spåras, det skulle vaktas. Men så skulle hon också berätta för alla vem som bestämde. Jag saknar din humor Skilla, du kunde verkligen vara riktigt rolig med din krokodil där du smällde med käkarna i luften för att bli klappad som ett exempel.
Lillasyster Lizzla är mer av chill slaget. Hon tar livet med en klackspark, lyssnar på inkallning och verkar föredra när andra bestämmer vad hon ska göra. Hon vill lära sig och tycker om att gå bredvid på skogspromenader. Hon sniffar men verkar inte tycka spår är speciellt intressant. Lizzla gillar godis och leksaker, och att ej förglömma mat!
Likheterna mellan er båda är starkt psyke utan rädsla för höga ljud, eller att gå på nya underlag. Morgontrötta, och att få vara med där det händer.
Annars två olika individer, det är bra. Det hade nog annars varit lätt att tro att du Lizzla var din saknade storasyster. Jag älskar er båda! En här på jorden, du lilla Lizzla, och en i himlen du lilla Skilla.
Då har det i skrivande stund snart gått exakt 14 veckor sedan min värld vändes upp och ner. Dagen då Skilla blev överkörd och dog. Det jag märker så tydligt med mig själv är hur händelsen påverkat mig. Jag är jätterädd vid vägar, och ryser när bilar kör förbi mig. Jag har alltid haft respekt för trafiken men numera är det som den gör mig förstenad. Jag hör och ser Björn framför mig precis när hon blev överkörd. Hur han hade armarna upp i luften och bara skrek: NEJ FAAAAAN! Och hur jag springer mot henne. Allt blod, och hur chauffören åker vidare först för att stanna, och Björns mosters karl som säger det är kört. Jag som bär henne i mina armar och allt blod som kommer på mig genom hennes mun. Hur jag upprepar: Kom igen Skilla du fixar detta, men hur jag efter lagt ner henne ser in i hennes ögon att hon finns inte mer. Hjärtat slog någon liten stund för att sedan dö. Hur jag bara går in och ringer mamma för att SKRIKA! Hur jag då bara skriker och bryter ihop att hon är död! Och hur hela min värld rasade under mina fötter. Hur jag kände att nu vill jag inte mera.
Resan till Anicura. Hur jag var täckt av blod. Att pussa min vän hejdå och känna hennes fortfarande varma kropp mot min. Jag ville dö där och då. Jag gav upp, ville inte mer. Människor förstod det, har fått höra efteråt att människor fruktade för mitt liv. Det med all rätt, för jag orkade inte mera jag ville inte mera. Jag gav upp, lämnade allt. Ville inte mera.
Att jag kontaktade Laila som är Skillas och Lizzlas uppfödare var verkligen det bästa jag gjort. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet som finns inom mig att jag fick köpa Lizzla av Laila. Att jag fick köpa Skillas underbara lillasyster. Hon som läker mer, som fick mig att fortsätta leva. Det är också så fint att fått kontakt med Skilla och Lizzlas mamma Liljhas ägare. Att få se Liljha är vackert, mamman till mina fina älskade flickor!
Idag blir min fantastiska Lizzla 21 veckor! Varje dag känner jag sådan innerlig tacksamhet över henne. Tack! Tusen tack Lizzla för att du drar mig framåt i livet! Du ger mig livsglädje!