Riktig tråkdag det här i alla fall. William har varit med Björn hela dagen och jag har inte kunnat plugga trots att jag skulle behövt det. Känns faktiskt som jag inte gjort speciellt mycket. På onsdag ska jag försöka få tag på yrkesakademin och fråga om jag kan läsa dom där kurserna. Misstänker att dom inte blir klara till nästa helg lite surt men får väl fixa det till helgen efter. Eftersom jag börjar jobba snart vill jag gärna ha mina 110 kr i timmen i stället för 105 även om 105 är långt ifrån vad jag räknat med men ändå mycket vill ha mer.
Vet inte vad jag ska göra imorgon. Känns faktiskt lite panikartat att sitta här helt ensam på nyår. Jag har firat ett nyår ensam i mitt liv och de var 2001-2002 jag firade det med att ligga och ha skit ont bak i svanken och trodde jag skulle dö när alla jävla nyårsrakteter väkte mig när jag precis somnat. Jag var en bitter kärring redan då. HAHA. Nä då så illa var det väl inte men jag tyckte kanske inte som 17 åring att ligga med smärta bak i ryggen var ett liv värdigt att leva. Fast jag hade bott hemifrån i 4 månader vid tillfället. Jag tjatade nämligen till mig en egen lägenhet vid sjutton års ålder. Mamma tänkte ge mig en när jag var 15 redan alltså gick i nian men de rann ur sanden. Jag var nämligen helt galen som femtonåring rymde hemifrån, söp och ingen kunde tygla mig. Sen när jag flyttade hemifrån blev jag väl lugnare även om jag mådde skit då också. Och sen när jag flyttade från Orsa började jag formas till den jag är idag. Folk säger ju att alla tonåringar går igenom den där upp och ner fasen i livet men jag grubblar ibland om jag aldrig hade den där fasen för min var så jävla mycket djupare. Jag gick ju mest runt och önskade mig själv död det tror jag få tonåringar går runt och tänker. Dessutom var jag så jävla duktig på att dölja vad jag kände. Eller var sån är jag än idag. Ingen vet riktigt hur jag känner eller tänker på riktigt, jag är expert på att måla upp falska leenden och få folk att tro att jag är glad fast jag egentligen mår botten. Jag vill inte att någon ska se mig svag. Ni som läser min blogg märker väl det här men andra dom varken ser eller vet. Jag skulle nämligen aldrig visa någon mina svagheter. Jag tror inte ens Björn vet mina svagheter. Värst av allt idag låg och och tänkte förbjudna tankar. Jag låg och tänkte på hur gärna jag vill träffa någon som ser mig för den jag är, som kan ta mina fel och brister och ändå älska mig. Hur mycket jag skulle vilja träffa någon som bara älskar mig och ingen annan. Någon som aldrig skulle vara otrogen eller svika mig. Förbjudna tankar som fan eftersom dom där tankarna träffar mig som pilar i bröstet. Jag av NÅGON vet att den där mannen inte existerar och även om han gjorde det kommer han bli tillsammans med någon jag känner mig vill bara killar som inte vill något ha. Jag är liksom dömd att leva ensam och kommer aldrig finna någon som är så där mot mig. Det finns liksom inte en chans i hela jävla världen. Bitter? Jo eller så är jag bara realist.

(Senare)
Lagt ut ett klipp på William i galleriet för den som vill kika. Han sjunger svampbobfyrkant. Låter så himla gulligt. Han älskar svampbob och sen vi fick nicolodion har han glott massor på de. Först dora och sen svampbob mycket viktigt att se för honom.

– Puss –

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: