Idag satt jag och började på tentan och gjorde klart reflektionen. SÅ sjukt skönt, nu behöver inte den vara en böld i arslet nått mera i alla fall. Sen tentan känns inte rolig alls. EGENTLIGEN är det inte så svår men den känns dryg på nått vis?

Efter jag setat och skrivit lite gick jag och Lisa och åt på donken, satt för att sedan spana på regimentet. Sen var det psykologbesök för mig. Gick bra vi pratade om min uppväxt, tankar jag bär med mig och varför jag känner på vissa sätt. Fick fram känslor jag faktiskt inte tänkt på också. Sen sa hon typ att jag kunde höra av mig om jag vill prata mera för hon märker ju att även om jag bär på mycket mår jag ändå bra, OCH det gör jag. Jag vet att folk väldigt gärna vill poängtera att man inte kan må bra efter att ha haft ett struligt liv men jag har hävdat sen sonen föddes att jag är lycklig och nu fick jag det även uttalat av ett proffs. Jag mår faktiskt bra, visst kan jag ha mina upp och ner gångar men så är livet. Oftast är jag ändå väldigt lycklig, eller jag är lycklig. När jag ser hur mitt liv faktiskt fyller en mening i och med de jag först vidare i min son så mår jag bra. Min psykolog sa bara att de jag behöver håller jag reda på med själv, att själv läka och inse att det förflutna är en del av mig och inget jag behöver skämmas över. När hon sa det mådde jag fruktansvärt bra för det är ju det jag någonstans vetat. Jag var en gång en maskros som trängde mig igenom maskrosen och när jag fick min son blommade jag och blommar fortfarande. De som varit kommer jag aldrig kunna förändra. Men de livet jag lever idag mår jag bra av, jag älskar andetagen från min son eller hans ljuva skratt. Jag älskar alla saker vi gör tillsammans. Det som skiljer mitt liv nu från då är allt jag faktiskt lyckats med.
Jag har fått barn och är en fantastisk mamma, jag har läst in gymnasiet på 200% studietakt på bara 1½ år, jag kom in på lärarutbildningen precis som jag ville. Jag har läst IT kurser på högskolan. Jag har får jobba med det jag älskar BARN. Jag känner mig jäkligt stolt över vem jag är och vad jag lyckats med. Jag påstår inte att mitt liv är perfekt ur andras ögon men mitt liv är perfekt för mig. JAG älskar mitt liv. Jag älskar varje minut av det och sen sonen föddes tar jag vara på varje sekund av livet. Ibland är jag deppad för mitt förflutna påminner mig, men precis som psykologen sa idag (ditt förflutna kommer alltid finnas där, i och med allt du gör med din son kommer du bli påmind om obehagliga saker som kommer att göra dig påmind om det förflutna, DET kommer aldrig sluta finnas där för dig. Därimot så märker jag att du redan nästan accepterat de och då är du nästan framme vid det viktigaste steget) jag vet ju själv att det är så. Jag är snart där, jag har bara en sak jag måste göra innan jag faktiskt är försonad med mitt förflutna. JAG måste besegra den tunga bördan jag har över mina axlar. Att åka till pappas grav och faktiskt stå där en stund, när jag gjort det kommer trycket från bröstet att försvinna. Jag har då försonats med det gamla. Lycklig är jag redan, men försonad med det gamla blir jag inte förens jag får säga hej då till pappa på riktigt. Hej då, de ordet som skrämmer mig så mycket. Hej då som betyder vi ses aldrig igen, precis som jag sa till pappa den där påsken 1993 när han gick ut genom dörren. Hej då Pappa vi ses på måndag. Men hej då betydde inte vi ses på måndag, hej då. Betydde att vi sågs aldrig mer.