Ibland så dyker dom upp. Tankarna från min barndom som jag ibland anser att jag blev bestulen på. Varför det blev så vet mina närmaste vänner, jag skyller inte på någon. Jag antar att vissa saker bara ska vara som dom är, det vi är med om speglar den personen vi blir i framtiden och min bakgrund har speglat mig på både positiva och negativa sätt. Jag öppnar mig på riktigt för väldigt få personer. Jag kan berätta vissa saker men andra är liksom sånt jag håller hårt inom mig. Vissa saker är helt enkelt bara som dom är. Men det fördolda och de som skrämmer mig är också sådant som kommer upp såna här kvällar. Idag när jag fick ångest, jag började fundera över när jag senast besökte min pappas grav och fick ångest. Jag kände mig som en jävla hemsk människa. Senast jag besökte min pappas grav var nog på farmors begravning 2004. Är rätt säker på att jag måste gått dit då? Var jag inte dit då, var det sista gången en vår dag 2003, när jag vandrade runt i ett mörker. Jag hade börjat hos min första riktiga psykolog som faktiskt försökte göra det som ingen lyckats med. Knäcka mig, han fick mig nästan dit dock slog jag tillbaka. Men han berörde de ämnet som skrämmer mig. DET där ämnet vad jag egentligen känner inför mig pappa. För någonstans inom mig så är jag rädd för att erkänna smärtan, för den finns där. Han frågade mig ”HUR känner du inför din pappa? HUR var din pappa” och jag bara ”jag minns inte” och han något minns du, vad minns du? Och jag kände ett hugg i bröstet och hur jag ville tränga bort alla känslor som bubblade upp, för jag minns inte riktigt. JAG var ett barn när min pappa stals från mig. Han stals från mig innan jag ens hann med att UPPLEVA honom mer en som ett minne. Jag blev bestulen på en förälder medans jag fortfarande växte för att bli vuxen. Det är en smärta som aldrig kommer försvinna. Jag visade sonen min pappa nu ikväll, för honom är det ett fotografi med någon mystisk person som jag säger är min pappa. För mig är det en bild av en människa jag bara mer och mer glömmer bort och snart kanske inte ens minns längre. När jag tänker tillbaka på livet jag levt är jag inte tjugofemår gammal jag är sjuttiofem år gammal. Jag är en gammal kvinna i en en ung människas kropp. Mina minnen, mina olyckor och mitt öde. Jag är inte som alla andra och jag är så himla rädd för att gräva i det förflutna. Men idag fick jag ångest jag har inte besökt min pappas grav på snart sex år. Jag har aldrig tagit med mitt barn till hans morfar. Jag har aldrig låtit min son se graven där min pappa är begravd. Graven ger mig alltid ångest, jag tror det är de. FÖR ett minne har jag fast naglat i min näthinna. När min pappas urna las ner i graven. Jag bad om att få lägga ner den. Jag minns fortfarande tygnden och hur jag och min faster hjälptes åt att föra ner pappas urna i jorden, och sen gick vi bort därifrån. Lämnade pappas grav, och varje gång jag besökt hans grav efter detta blåser det alltid lite extra i mitt hår när jag vandrar dit. Den där vår natten 2003 när jag vandrade runt på hemorten i spö regn mitt i natten och grät, började jag springa och benen bar mig bort mot pappas grav. Jag gick över bron, vandrade upp för backen och in mot pappas grav. Jag gick dit och hamnade bredvid hans grav med den vita duvan. Satte mig där och sa ”HEJ Pappa, älskade du någonsin mig?” så hörde jag en röst inom mig ta på graven. Och jag gjorde det, och i samma ögonblick var jag med i pappas bil den där kvällen, kände kurvorna och kände smällen. Kände min pappa andas och hör honom säga min mammas namn och mina barn, sen hörde jag en pust och i nästa ögonblick befanns jag mig på graven igen. Jag vet inte, jag har alltid trott på dom saker vi inte kan förklara. Kanske det var min pappas sätt att visa att han älskat mig, tyvärr kommer jag aldrig få veta eller höra honom berätta om hur han kände in för mig och mina syskon. Men inom mig finns en djup sorg och saknad, samt en känsla över att blivit bestulen på min pappa.

Lyssnar på ”If we hold on together med Diana Ross, låten från Landet för länge sedan” jag tänker på något vis alltid på min pappa när jag hör den. Kanske för jag kände mig som lillefot, när hans mamma dör. Fast i mitt fall dog min pappa.