Dag 03 – Mina föräldrar

Okej, här kommer då den tuffaste grejen.

Jag har haft två föräldrar, men dom flesta av mina minnen innefattar bara en förälder. Jag tycker därför att just föräldrafrågor är skit jobbiga. Meeeen jag ska försöka och tar de lättaste först.

Min mamma, jag är hennes förstfödda barn av 4 stycken sammanlagt. Mamma var precis fyllda tjugotre när jag föddes och jag skulle egentligen varit född 3 dagar innan hennes födelsedag. Dock väntade jag i 2 veckor extra (de kunde man ana liksom, alltid varit envis). I alla fall har jag likt dom flesta skulle jag trott haft dispyter med min mamma. Mor och dotter relationer innefattar nog helt enkelt vissa spänningar och eftersom jag aldrig hade möjlighet att fråga två föräldrar (spela ut dom mot varandra) , så var mammas ord min lag. De betydde att dom gånger min mamma sa nej, då var det verkligen NEJ och de hatade jag något grön jävligt vilket ledde till en del bråk.
Ändå står jag min mamma nära för jag kan säga nästan allt till henne (vissa saker utelämnar jag så klar föräldrar ska inte veta allt om sina barn) men jag kan annars säga massor till henne och jag har aldrig känt att jag inte vågar tala om saker för min mamma. Jag och min mamma är lika till utseende men jag vet inte vem jag ärvt min personlighet ifrån för vi är rätt olika där, jag är mer hetlevrad och gillar att synas och höras än min mamma. Hur som helst så tycker jag mamma gjort ett bra jobb att uppfostra 4 barn på egen hand. Inte alls som orkat göra detta.

Min pappa, här kommer vi till det svåra. Jag föddes när min pappa var 30 tror jag? Han skulle fylla 31 de året fast på hösten. Om jag inte räknat helt galet? Jag minns inte så mycket av min pappa. Jag var hans andra barn men jag var hans  första dotter och han fick sedan två stycken barn till en flicka och en pojke ihop med min mamma.
Hur jag sedan ska beskriva min pappa är svårt, jag minns hur han luktade, ibland när jag känner samma lukt brukar jag stanna upp och liksom minns PRECIS så här luktade min pappa. Pappa gillade att jaga men mer intressen vet jag inte. När jag var nio år och pappa trettionio (skulle fylla 40 samma år) dog han i en bilolycka. Vad som hände har jag egentligen inte så stor koll på, han var och hälsade på hos någon i Hansjö i Orsa tror jag med en annan kille. Killen tog pappas bil och pappa gick ut i bilen, dom körde mot Våmhus och där på vägen ska dom ha dött genom att krocka med en tall. Jag har fått berättat för mig att pappa dels skulle sagt att han ville åka hem och spela bingolotto med mig och min mamma (det var påskafton 1993 detta hände) , att en tjej jag gick på fritids meds mamma (mamman var sjuksköterska) ska ha kommit i bilen efter pappa sprungit ut, känt på pappas puls, pappa levde hon sprang över till den andra (han som körde) han hade ingen puls, hon ska ha hört pappa göra en sista suck och dött. Jag har också hört av en kille när jag var precis fyllda nitton år att han visste vem min pappa var och att pappa och hans kompis skulle varit på väg till Våmhus för att skaffa sprit. Hur nu detta stämmer eller inte vet jag inte? Som sagt har jag väldigt dålig koll och jag var endast nio år när pappa dog.
Jag minns inte pappas begravning så mycket, mamma fixade så jag och mina två yngre syskon då 4 och 5 år fick ha före så vi inte behövde vara med på den “riktiga”. Sen att vi mötte släkten utanför på väg ut från kapellet, jag minns också när det var urnsättning då kärlen i marken fick lov att släppa innan vi kunde föra ner den tog det ett tag, jag och mamma var där utan syskonen då och jag samt min faster Lena båda lyfte pappas urna och la ner den i marken. Jag minns fortfarande tyngden när den fick släppas ner under jorden. Det var sista kontakten någonsin jag fick med min pappa. När han låg där i urnan och fördes ner under den mörka jorden för att avsluta jordlivet för gott.

Madeleine Stenberg

Bloggare sedan 2004. Bor i Falun med min son William född 2004. Är utbildad lärare, förskollärare, doula och hjälpmamma samt kursledare i Amningshjälpen. Studerar till specialpedagog.

2 thoughts on “Dag 03 – Mina föräldrar

  • 23 november, 2010 at 20:04
    Permalink

    Ja de är sjukt allt de dära man står ut med! 🙂
    Men när jag läste de om din pappa som mins jag det rätt väl.
    Jag mins när min pappa berättade för mig att han hade dött. Då såg jag min pappa gråta för första gången. Min pappa och han hade kommit på kant med varandra. Och dagen innan han dog så vart dom vänner. Han åkte till min pappa och bad om förlåtelse! Så då vart dom sams. Dagen efter så sker det fruktansvärda!
    Men jag tycker att det var bra skrivet av dej :))

    Reply
    • 23 november, 2010 at 20:15
      Permalink

      Marit – Förstår de 🙁 , måste kännas skitdrygt att behöva vänta och vänta.

      Vet du att det här är väldigt fint att läsa, blev rörd allt jag hör om pappa känns så bra på något vis. Jag har helt glömt honom som person och när andra pratar om honom får jag bilder i huvudet där jag kan föreställa mig saker, så han ser levande ut. Jag tror nog dom flesta blev chockade när pappa dog, dom som visste vem han var alltså. Tiden stod väl stilla för en stund, det är alltid hemskt när unga människor dör. Jag menar alltså folk under 65 år, folk som borde leva.

      Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: