fbpx
Dark Mode Off / On
Showing: 1 - 1 of 1 Articles
Författarens egna ord.

Ledsen men bara för idag.

Vaknade i morse och kände mig ledsen. Ville inte alls kliva ur sängen och ville bara dra ett täcke över mitt huvud. Så känns det fortfarande, tycker det är okej med såna dagar. Man kan inte vara på topp jämt. Så nu vill jag ut och göra något…

Funderar varför jag är ledsen? Har egentligen ingen anledning, men bara kändes jobbigt studier, trötthet och känslan av att känna sig jag vet inte ensam?
Jag är konstig, en del av mig vill inte ha för mycket människor i mitt liv. För många personer som är beroende av mig eller vill finnas runt mig får mig att känna mig kvävd. Samtidigt vill jag inte vara ensam jämt heller. När jag var med Lisa och William i den där parken i fredags frågade William varför jag inte ville göra vissa saker som umgås med massa folk ungefär, det var väl vad han undrade över. Svarade; För jag inte är så social av mig. Jag gillar inte att umgås med folk bara för att, William kontrade med att; VARFÖR umgås du med oss då? Jag svarade; men för jag vill det. Lisa skrattade och sa; HEHE, eller hur du går det för du måste umgås med någon. Kanske det är så? Ibland tänker jag att jag är så här osocial av någon anledning. Jag vill ha vänner och jag uppskattar mina vänner, men jag vill samtidigt inte ha folk för nära mig med William är det en sak honom släpper jag innanför mitt skal men han är mitt barn han är speciell honom älskar jag. De få vänner jag släppt in har jag alltid ändå tänkt att, det kommer väl en dag när vi inte umgås längre. Jag tänker nog automatiskt så om alla människor jag träffar, vi kommer nog inte umgås så länge. Missförstå mig inte nu, jag tycker om människor, kanske för mycket ibland men jag är så rädd för att minsta människor eller förlora dem att jag inte vågar till hundra procent tro att dessa kommer stanna förevigt. Jag tror alltid folk kommer försvinna på ett eller annat sätt. Därför satsar jag inte på kärleken, därför vågar jag aldrig till hundra procent släppa någon innanför mitt skal och därför håller jag mig alltid en bit utanför när jag är på platser med många människor. Det är anledning till att jag inte, trots att jag gärna skulle vilja och vågar inte hoppar fram och babblar med folk. Jag sätter mig hellre i ett hörn och betraktar omvärlden med en känsla och tanke att jag kommer ändå inte träffa dessa människor så länge.

Jag vill verkligen tro att jag kan träffa människor, jag skulle vilja våga träffa någon och verkligen lite på någon fullt ut. Men jag litar inte på någon för har dina broar brunnit för många gånger håller du din distans, jag gillar inte att leka lekar med främmande människor och blotta min själ när jag inte litar på människorna runtomkring mig. För i min värld kommer dessa människor inte finnas i mitt liv förevigt, och om det inte finns där förevigt varför ska de då behöva lära känna mig? Jag sitter där i mitt hörn och betraktar funderar och är bara den jag är. Folk kanske upplever mig som stroppig men egentligen handlar det om mig bild av verkligheten, du ska inte tro att saker ska gå dig allt för väl, med lycka kommer olyckan för nära. Olyckan bränns så vårda lyckan så länge du kan innan du får en smäll av verkligheten igen.

%d bloggare gillar detta: