Något jag tänkt på, något som stör mig. Det här med avundsjuka…
Jag ska helt ärligt säga att jag blir riktigt irriterad så fort man tycker någonting så ska folk skrika ”ÅH den Svenska avundsjukan, Varför får ingen sticka ut och så vidare”. Jag vet inte kanske är jag märklig, men bara för att folk TYCKER saker behöver det inte betyda att de är avundsjuka. Jag kan tycka vissa människor beter sig rejält udda och märkligt, ja rent av anse att de är helt korkade för den sakens skull är jag inte AVUNDSJUK på dessa. Nä snarare glad att jag inte är i samma skor som dessa otroligt märkliga människor, det finns säkert folk som uppfattar mig som märklig, konstig och att jag beter mig jävligt udda också men jag tror inte att dessa människor är avundsjuka på mig bara för den saken.
Avundsjuka för mig, det är när man vill ha något som någon annan har. En känsla, en önskan om att få det just denna människa fått att inse att varför kan inte jag också få uppleva just den saken. Kanske en känsla som går lite hand i hand med besvikelse. Avundsjukan är dock precis som ilska känslor som är förbjudna, vi ser det som något fult ja rent av slagord. Dessa känslor ska ABSOLUT inte få förekomma, vi ska alltid unna andra saker och vi ska absolut inte bli rejält förbannade om någon repar ens bil eller om man helt enkelt lackar ur på någon. Nej vi ska behålla lugnet och alltid unna människor saker, det håller inte i längden.
Jag tror också det är därför folk skriker avundsjuka så fort någon yttrar sig om saker, för folk förstår inte skillnaden mellan att tycka att folk är totalt dumma i huvudet (då vi inte får visa ilska) och känslan av att vilja ha något någon annan har. Varför är det så fel att vara avundsjuka? På vilket vis är ilska och avundsjuka så himla farligt? Det är KÄNSLOR, något vi inte kan styra över. Jag går hellre runt och är avundsjuk och vågar vara förbannad ibland, än håller mina känslor inom mig. För då bevisar jag för folk att det är fel med känslor, varför vill man förmedla att det är fel med känslor? ALLA känslor finns där, alla behöver komma ut.
För några dagar sedan sa jag följande ord till William;
”Man måste våga visa känslor William, ingen känsla är fel eller dum. Vet du, när jag var nio år då dog ju min pappa. När han dog grät jag bara en gång, jag ville inte gråta mera för det kändes jobbigt, och grät jag var jag rädd att göra andra ledsen. Ju större jag blev ju mer kändes det fel att gråta. Men det växte något annat i mig, en stor klump av arga känslor. Jag var så arg då William, arg på världen och jag förstod inte varför. Tills jag en dag bara grät och grät. Pappa hade varit död i tio år då, och jag bara fortsatte att gråta. Till sist fick jag gå till doktorn för jag inte förstod varför jag var så ledsen och då sa han ”Berätta om din pappa”, och då grät jag ännu mera när jag förstod att det var därför jag var så ledsen. Jag kan fortfarande bli ledsen över pappa, mycket för jag inte vet såna enkla saker som andra vet. Vem var min pappa, hur tänkte han när han såg mig för första gången. Allt sånt, sådant jag inte vet och aldrig kommer få svar på. Känslor är viktiga, ilska, glädje, sorg, avundsjuka, medkänsla tyvärr väljer vi att bestämma vilka som är bra och dåliga istället för att acceptera alla.
Man kan inte gilla alla människor, och alla människor kommer inte gilla just dig. Det är ingen idé att kämpa för att alla ska gilla det man gör för det kommer aldrig ske. Istället får man sträva efter att inse att människor kommer tycka att man är en idiot och tänka att, OKEJ den tycker jag är en idiot men jag vet att jag står för mina livsval. Gör det istället för att skyll på avundsjuka så kommer du genast må så mycket bättre för där ligger sanningen. Ingen som anser att du är en idiot vill ha det du har, tror mig.
