Hehe där var jag rejält klyftig va? Hehe, enda sedan igår när jag blev snuvad på min skänk så har jag letat som besatt efter en ny. HUR kunde någon ha fräckheten att ringa före och få min skänk. Jag vill gärna ha en furu så jag kan måla om den själv, jag har nämligen insett att jag tycker det är kul att måla saker. Ganska imponerade då jag aldrig trodde jag skulle gilla sånt, men just det faktum att lite färg kan förändra en hela möbel ger ett ganska imponerade intryck. Jag vill måla om en furu-skänk till vit med svarta beslag på, tror det skulle bli grymt fint. Jag har en pigtittare som jag har en del smycken och smink, jag har en tanke att måla om den vit och ställa ovanför den där skänken jag vill ha i mitt sovrum. Vill alltså ha skänken till ett slags smycke och sminkbord, tror det skulle se ganska mysigt ut.

Varför kan jag inte vinna flera miljoner, skaffa mig en villa med stor gård och helt underbar punschveranda?! Tyvärr lever jag här i min lägenhet med balkong, har inget emot själv lägenheten. Grannarna är underbara, bra läge och gillar att det är ganska stora ytor. Men skulle vilja ha altan, kunde sitta ut i gräset. Samtidigt så är jag tydligen ett enkelt byte för stalkers för när jag bott nära marken har jag av någon underlig anledning haft massa märkliga människor som valt att besöka mig genom att glo in genom mitt fönster, ringa och fråga läskiga frågor eller andra sjuka saker. Undra varför jag är sån stalker-magnet? Jag ser mig själv som en ganska fridfull typ som inte lämnar något intryck efter mig, dock tycks folk se mig lite överallt och själv känner jag bara, HUR sjutton kunde du se mig?!
Jag ser aldrig någon, mina vänner brukar klaga på att jag alltid är så stram, om dom vinkar och tutar med en bil går jag med näsan i vädret och vägrar kolla dit. Den saken är sann dock, jag vägrar kolla till en bil som vinkar eller tutar av två skäl;
1 – Det kan vara så att dom vinkar och tutar åt någon som går bakom mig. Om jag vinkar och hälsar känner jag mig bortgjord och det där kan plåga en i veckor efteråt.
Sen att jag själv brukar roa mig med att tuta och vinka åt folk jag inte känner när jag kör bil bara för att se deras reaktioner är en annan femma. Då är det jag som håller i elakheterna. Glömmer aldrig gubben med hunden jag vinkade jätte glatt åt, och han vinkade tillbaka och man såg verkligen hur han funderade vem det var haha. FY så elakt av mig. Jag är ändå tjugosju år och mamma till en snart sjuåring men fortfarande håller jag på med sånt, blir nog aldrig riktigt vuxen.
2 – Det kan vara någon som likt mig själv, endast vill jävlas. Genom sig själv känner man andra.

Hur som helst så tycks denna skänk inte vilja dyka upp idag. Så jag får väl hoppas någon skänker mig en skänk någon gång.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: