Usch fick rejäl ångest precis. Ringde BM på mvc för min mensvärk. Jag känner mig som det är ett världsligt problem egentligen, men efter sista mensen så kände jag att jag orkar inte mer. Enda sedan jag fick mens när jag var 13 år har jag haft hemskt ont, jag menar då inte lite små smärtor i magen utan rejäla smärtor som gör att jag kräks, får sitta och andas med mens-smärtorna. Förutom detta gör det jätte ont i hela underlivet om man säger så. Det är en pulserande smärta och det känns som att man ska trycka ut något stort mellan benen. Trevligt inlägg va? Till saken hör att jag aldrig berättat detta tidigare, istället har jag googlat saken men aldrig hört fler med samma. Hur som helst efter förra mensen så bestämde jag mig, jag orkar inte ha denna värk längre. Jag står inte ut, när jag låg i sängen förra veckan med mensvärk tänkte jag ”det känns precis som förlossningsvärkar” det är precis som när man ligger där och livmodern öppnar sig. Det låter väl som jag överdriver, det känns om ens pinsamt att gnälla över en sån sak men smärtan är den samma. Jag känner hur livmodern drar ihop sig, jag känner hur jag svettas kallt efter ryggen och min andning sker med ”djupa andetag som följer med värken upp till toppen och utpustande andetag när värken tar slut.” Så här håller jag på i 1-2 dagar. Jag får stanna och hålla mig i föremål när jag går och andas och ta mig för ryggen. Jag har stått ut med det i sju år, och alla åren innan jag fick barn. Men jag står inte ut längre, jag har haft mens (med uppehåll för när jag väntade William) i sammanlagt 13 år. Jag kände att jag måste få hjälp nu, det funkar inte längre. Berättade för BM om mina besvär, jag bad också om ursäkt först för det känns som ett så litet problem, när andra ringer dit för cell-prov och graviditeter. Hon sa genast ”SÅ här behöver du inte ha det, jag fixar ett besök till kvinnokliniken åt dig och skriver att det är brådskande.” Jag frågade henne om det fanns något samband med min jobbiga graviditet och mensvärken. Jag frågade om jag har lättretlig livmoder eller något. Hon sa att det kan mycket väl vara så. På ett sätt känns det fel att gå till kvinnokliniken och få hjälp, där ska ju akutfall vara. På ett annat känns det så skönt att bli tagen på allvar, jag orkar inte ha så här ont längre och får jag hjälp med om det nu är smärtstillande eller vad det nu kan vara så är det så bra. Då jag haft blodpropp och dessutom har astma så komplicerar detta mitt liv på ett annat vis. Men hon pratade om hormonspiral eller någon form av värktabletter. Jag vill inte sätta in föremål i min kropp så det kanske finns någon form av värktabletter jag kan ta, det känns bra att få hjälp. För jag står verkligen inte ut med denna smärta längre.

Jag som barn, innan mens ens var något man visste vad det var.