Huvudvärk en måndag.

Bok i seren Bland tomtar och troll, som jag köpte på Ta till vara för 3 veckor sedan.

Idag runt två tiden började jag känna av huvudet. Jag höll mig kvar på jobbet tills jag slutade och åkte sedan hem och stupade. Huvudet har pulserat hela eftermiddagen och kvällen. Jag fick mens i lördags och i natt vid två vaknade jag av att behöva skynda mig upp för att liksom byta, gick upp vid 6:00 samma då fick rusa till toaletten. Sedan har jag liksom fått byta varannan timme hela dagen. Brukar inte blöda speciellt mycket annars, men idag tycks det vara sådan där undantagsmånad. Kanske för att jag tog cellprov i torsdag?

Hur som helst idag har jag jobbat, sedan kom jag hem. Har läst lite bloggar och ska strax gå och lägga mig. Haft en bra dag förutom huvudvärken då, imorgon är det tisdag och jag har inget planerat för den dagen.

Svår mensvärk och illamående i flera dagar.

Som ni märkt har jag inte bloggat på flera dagar. Skriver mest nu för att uppdatera, jag mår skit nämligen. I måndags fick jag en hemsk mensvärk och jag blödde så jag fick tömma min menskopp en gång i timmen. Jag låg i fosterställning och mådde fruktansvärt illa det var första gången i mitt liv jag stannat hemma från jobbet på grund av mensvärk. Men jag kunde inte gå och illamående var hemskt på toppen av allt, lika var det i tisdags, men då gick jag till jobbet. Hade huvudvärk och frossa, var helt vinglig och eftersom William fyllde år så försökte jag för hans skull göra lite. Men mest av låg jag ner och var helt dåsig, mådde fruktansvärt med sprängande huvudvärk och illamående. Jag blödde hela den dagen så jag fick tömma en gång i timmen stora klumpar med blod dessutom. Jag bara blödde och blödde, det var hemskt. Så igår fortsatte jag att må illa, låg och sov hela dagen tills jag ringde 1177 för att rådfråga dem på kvällen vad jag skulle göra.

De tyckte det var dags för mig att åka in. Så det gjorde jag, klockan halv 4 fick jag åka hemåt. Vätskebrist har jag, men det är ju inte konstigt jag kan knappt äta eller dricka för jag mår ILLA. Annars var alla värden bra, fick väl bara veta att som jag haft i många år har spänningshuvudvärk men den lever jag ju med sen jag gick på högstadiet. Så gott som varje dag har jag den, migränen däremot den kommer inte så ofta. Så det jag fick göra var att gå hem och order om att boka tid på VCT för att man ska fortsätta kolla min huvudvärk, samt rekommendation om att boka tid hos sjukgymnast. Det senare har jag ringt om tid i tre år utan framgång, men provar väl igen då.

Så läget nu då är att jag ska fortsätta må illa? Till när då kan man ju undra? Jag har ätit idag men det hjälper ju inte direkt. Har ni några tips mot illamående så snälla ge mig dessa, det är hemskt att vara hemma och må så här. Jag vill till jobbet, jag trivs där det var längesen jag åkte till ett jobb och tyckte det var roligt. Det här känns liksom som en glädjedödare när man mår så här illa hela tiden. Tar gärna mot alternativa behandlingar för jag vill inte äta massa värktabletter. Har ångest idag för att jag är sjuk, man får väl det till sist när man mått illa i 4 dagar nonstop. Vem orkar det?!

Tröttast av dem alla.

Idag är jag riktigt trött, jag skulle nog egentligen bara vilja lägga mig ner och sova bort den här dagen men det kan man inte göra. Jag vet varför jag är trött också, jag väntar på mens. Jag får sån hemsk PMS precis innan mens så jag blir hormonell på en gång. Det värker i brösten, jag mår illa, får ont i nacken och andra muskler. Det kommer som små “enkla” förvärkar inför mensen och sen blir jag låg i humöret. Börjar tänka massor och börjar också ofta städa och rensa saker.

Mens är inte min starka sida, jag vet att jag ska gå igenom ledsamheten först för att sen efter en två dagar med mens bli gladare men istället kombinera dessa två dagar med extrem mensvärk som gör så himla ont att jag tycker förlossningsvärkar var skönare i jämförelse. Sen när det där två dagar är över då börjar också livet komma tillbaka igen. Eftersom jag haft blodpropp så kan jag inte ta saker med hormoner så då lär jag liksom bara genomlida att må sämre just innan mens. Det är alltså ingen rolig vecka just nu.

Vad har ni gjort idag?

Cellprov och morgonpromenader i Falun.

img_2997

Idag var det då dags för cellprovet, jag var sjuktnervös i natt. Det gick helt okej att gå ner på stan för att gå och ta cellprovet men väl där satt och i väntrummet och kände mig uppstressad. Så mycket människor och det är värst med panikångesten. Tyvärr måste jag säga, att träffa människor. Kändes som en evighet tills jag fick komma in till barnmorskan fastän det bara gällde några minuter. Det gick bra, vi kom dit och så fick jag svara på några frågor som fylldes i min journal och sedan var det dags för undersökningen då.

Alltid lika stressande, jag förstår inte varför det alltid känns som vägen man går till den där stolen är så evighetslång?! Det känns som man går flera mil, har ni någon gång drömt att ni varit nakna på ett köpcentrum eller i klassrummet? Att man står där inför en hel publik men ingen tycks ändå fatta att man är utan byxor?! Den där paniken, när man går från bord till bord eller klädstänger för att gömma sig. Hur man vill köpa ett par byxor men inte vet hur sjutton det ska gå till utan att folk ska se en naken?! Precis den känslan fastän det inte är en dröm upplever jag varje gång jag är hos barnmorskan… Även om man vet att de inte bryr sig och det är deras jobb, så är det jobbigt.

Hur som helst så berättade jag redan innan den här gången att jag blöder och att min slemhinna tydligen växer utanpå livmodertappen. Hon sa att det var bra att jag berättade den saken och jag började så klart blöda när jag låg där, hon sa att det är när man spricker hål på slemhinnan som man blöder när man har så här. Det är inte ovanligt, men fick frågan om jag funderat på att göra en operation då man kan blöda efter sex, detta har jag dock inte tänkt på och tanken på en operation där man skulle bränna bort slemhinnan känns inte högprioriterat om jag inte absolut skulle behöva det.

Efter cellprovet och undersökningen fick jag i alla fall höra att slemhinnorna såg normala ut och hon inte såg något avvikande, dessutom skickades mina prover för snabbsvar eftersom jag är oroad, det kändes jättebra. Verkligen omtänksamt och jag blev glad för den saken, fick även höra att eftersom jag gått på cellprov så ofta som jag ska är riskerna färre för varje gång att man ska upptäcka något. Sen ska man inte se cellprov som ett cancerprov som tydligen vissa kallar det. Utan det är en hälsokontroll precis som jag gör varje år med astman egentligen. Så jag ska försöka tänka att det är en hälsokontroll nu, och sedan hoppas att allt ser normalt ut. 

Efter jag gjort besöket så gick jag en vända ner mot stan, jag tänkte handla på Hemköp idag så det passade jag på att göra. Det var sån där härligt frisk luft idag ute och det enda som saknades var snön. Det hade varit perfekt idag med lite snö när man gick på stan där fönstren var julpyntade och man riktigt känner julstämningen. Såg dock att det ska bli snö nästa vecka så det får man hoppas på. Ser gärna att det blir en vit jul i år, ja vit jul med snö. Det där är svårt begrepp numera eftersom vit jul även hänger ihop med alkoholfri jul. På något vis önskar jag man kunde skilja på dessa två begrepp? Alkoholfri jul och vit jul, skriver man vit jul kanske folk tror man önskar en jul utan alkohol. Eftersom jag knappt ens dricker alkohol, och nu med medicinen inte alls dricker alkohol känns det liksom ännu märkligt att skriva vit jul för alkoholfri jul eftersom det ändå inte är alkohol på julen för mig. Nej nu blev det invecklat!

Nu ska jag ta och göra något annat, hoppas ni får en fin tisdag! 

img_2995

Varm choklad och att bli glad inför veckan.

img_2992

Igår tog jag och unnade mig varm choklad med grädde och minimarshmallows, så sjukt gott ju! Jag drack det och tittade på Gilmore Girls tills William kom hem ifrån Björn.
Alltså visst är varm choklad som godast på vintern? Tycker verkligen det riktigt blir så där perfekt med smak, lika gott som det är onyttigt verkligen! Älskar smaken och ja det är gott!

Under morgonen skrev mamma att hon får semester på torsdag! Hur roligt var inte det?! William har studiedag och därmed tar vi bussen upp till Orsa på torsdagsmorgon och träffar familjen. Det ska bli så himla mysigt och roligt, det var längesen vi sågs nu så det här ska bli roligt. Ser verkligen framemot saken, eftersom jag tänkt ta både en tidig och sen buss kommer jag förhoppningsvis som tidigare år slippa åka med massor med människor. Är det så funkar bussresorna bra, det är när det är fullt med människor på bussen som det inte funkar lika bra.

Imorgon ska jag på cellprov klockan 9:15 och det ser jag inte framemot däremot. Jag får sån galen ångest av cellprov, både före, under och efteråt. Först rädslan för cancer när man får brevet, sedan rädslan för själva gynundersökningen och sen som inte det är nog oron efteråt när man går runt och är rädd för att man kanske har cellförändringar… Jag har ju nu gjort detta några gånger, minns vart enda besök, rent spontant minns jag nog alla mina gynundersökningar genom livet. Jag har verkligen aldrig riktigt vant mig vid det där, men värst är cellprovet. Det gör inte ont eller så men jag blöder alltid efter cellprov däremot.

Nä nu är det middag här, idag står Björn för maten. Imorgon är det min tur, tänkte passa på att handla på stan när jag ändå befinner mig där imorgon. Får väl göra ett besök på Hemköp då, det är trevligt där med nu sen de gjort om.

Middag, mörker och godissug.

033

Idag stod William för middagen. Han lagade sötpotatis och potatis i ugnen och sedan hade han halloumi och gräddfil med olika kryddor i sås. Det blev verkligen jättegott! Björn jobbar över idag så idag är det bara jag och William hemma.

Det är så galet mörkt hela tiden nu, verkligen november. Saknar snön som gjorde det lite ljusare för nu känns det lite väl kusligt att titta ut för min del. Dock ser det inte ut som någon ny snö är på intågade så antar att man bara får ha det mörkt och rejält november ett tag till.

Blev uppstressad som sjutton idag när jag fick brev om cellprovstagning. Lika jobbigt varje gång, jag går så klart inget snack om saken men det ger mig samma ångest varje gång. Jag blir alltså livrädd på ett ganska jobbigt vis. Sen blir det väl inte bättre av att man har utmattningssyndrom och därmed redan är uppstressad och nya möten eller nya kontakter inte direkt ligger på listan över saker jag vill göra. Men jag kommer klara detta och det är bara att härda ut, fick dock en chock när det stod att svaret kan dröja upp till 3 månader! Kändes helt sjukt, tyckte jag fick vänta länge förra gången då jag fick vänta 3 veckor innan svaret kom till mig. Men är väl som med allt annat, det tar tid.

Jag är galet godissugen idag, en del av mig skulle vilja snöra skorna och gå ner på stan och springa in på Hemmakväll och köpa godis. Inte för att det på något vis är lördag idag, och inte heller för det är helt okej att smälla i sig godis mitt i veckan utan helt enkelt för att jag är sugen på godis, känner mig nedstämd och skulle verkligen behöva gå utanför dörren. Kanske jag får för mig att gå ner trots allt. Man behöver ju inte äta godiset idag, man kan ju spara till helgen eller hur? Jag gillar Hemmakväll för det oftast är ganska dåligt med folk där, jag gillar egentligen de flesta folktomma platser som finns. Då slipper man möta någon, framförallt slipper man känna sig granskad. Jag känner mig nästan granskad hela tiden numera, det är skitjobbigt.

Att känna obehag för att visa sin kropp för andra. Hos gynekologen, på gymmet eller på badhuset.

Madde o Melissa (2)Jag var 15 år hade precis slutat åttan och tyckte jag var tjockast i världen.

Jag har legat enda tills tolv idag i sängen. Fick rejäl migrän igår och låg hela dagen mer eller mindre klubbad. Var till Björn och åt men hade så ont i huvudet, var längesen det värkte så enormt. Dessutom gungar världen känns det som. Varje gång jag blundat så har jag befunnit mig i en rondell, eller på en båt. För er som någon gång druckit er fulla på alkohol så kan ni förstå känslan, det har varit hemskt. Därmed bloggade jag inget mer igår och har heller inte hunnit svara på era fina kommentarer. Är jätteimponerad av all respons från föregående inlägg! Alltså WOW! Jag ska svara er allihopa, men måste bara ta en promenad och greja lite för att se om huvudet helt hänger med igen sen. Men nu till det ämne jag tänkte beröra idag, det har mycket med min självkänsla att göra så det känns helt rätt.

Idag såg jag på Facebook att KIT som jag följer där delat en länk om skolor som fixat duschbås för eleverna skulle börja vara med på idrotten och duscha efteråt. Jag kände direkt med dessa elever och minns min egen skolgång och idrotten. Jag avskydde idrotten, dels för min dåliga självkänsla på själva idrottspassen jag var värdelös på bollsporter och andra lagsporter som alltid dominerade idrottslektionerna, och sen hade jag min astma jag levde med helt ovetande upp på den saken. Det gjorde liksom inte saken bättre att man var sämst på allt, det enda jag egentligen gillade med idrott i skolan var redskapsbana och sånt fick man ju inte speciellt ofta. Jag älskade att hänga i knäna i ringarna, snurra runt och hoppa. Jag minns ännu doften ner till idrottssalen och känslan i magen när man gick neråt för att mötas av vad lektionen skulle bestå av idag. Det var lika stressigt och hemskt varje gång, så kom man in och såg att det var spökboll, eller innebandy och det enda man kände var ett skrik inombords av “NEJ”. Lagindelningar och suckande från övriga klasskompisar för man inte var duktig och hade man tur fanns någon likasinnad vän med i laget så man kanske kunde hålla sig lite på sidan och småprata tills läraren fick ett utbrott. Aldrig någonsin fick man frågan om VARFÖR man inte deltog, utan istället fick man veta att man var lat och dålig. Men vi kommer tillbaka till detta, för det är en bra del i helheten.

Efter idrotten kom det där momentet jag bävade ännu mer för. Duschen, att gå in tillsammans med sina klasskompisar helt naken och duscha tillsammans. Man skulle alltså stå där och vänta tillsammans nakna på sin tur, eller så skulle man duscha medan folk kollade på dig naken. Jag vet att ingen tittar specifikt på en person, och det här ska jag också ta upp alldeles strax men jag vill beskriva känslan. Där står man och duschar och snabbar sig så gott man kan, sen ska man ut i omklädningsrummet åter igen naken och på med kläderna.

Cilla o Madde - KopiaJag var 15 år och satt med min hund Sassa i soffan, Håller armarna över magen, då skulle ingen se den.

När jag började på högstadiet så insåg jag att kollen på personer var mindre och det var betydligt enklare att skolka och inte få något betyg i idrotten än att behöva klä av sig åter igen inför en helt ny grupp människor dessutom. Jag hade ätstörningar och dolde min kropp så gott jag kunde med alldeles förstora tröjor och kände mig tjockast varje gång vi skulle göra något. Jag ville inte att någon skulle komma nära mig eller sitta nära för risken fanns ju att personen kände mitt fett, att jag knappast hade något fett på kroppen såg jag aldrig men det var MIN bild av min avskyvärda kropp.

Den här bilden av min kropp har aldrig riktigt försvunnit. Jag tycker ännu idag inte om att visa min kropp naken, att gå till gynekologen eller barnmorskan för cellprov eller annat är lika jobbigt idag som den första gången jag var där. Den där känslan av att ta av sig byxorna, gå till stolen, kliva upp och hoppa neråt. Jag bryr mig väldigt lite om själva undersökningen i sig, den spelar mig ingen roll. Men det är stegen dit, att ta av sig kläderna och gå helt naken inför en annan människa. Det är lika obehagligt idag som den där första dagen på ungdomsmottagningen när jag var femton år. Den känslan är precis lika, det finns ingen förändring i den känslan.

Det är samma känsla som får mig att inte vilja följa min son och hans pappa till badhuset. För inne i badhuset förväntas jag åter igen slänga av mig kläderna inför en grupp främmande människor jag aldrig mött. Jag förväntas att sätta på mig badkläderna och duscha med andra människor. Dessutom görs ju allt sånt där ensamt eftersom jag är kvinna och sonen och hans pappa är män. Vi går ju till olika omklädningsrum…

Madde_2 (10)15 år och gick i nian. Jag håller åter igen en arm över magen. 

Det är nu jag kommer tillbaka till det där jag skrev med att varför skulle kolla på just mig i duschen. Den logiska delen av min hjärna vet att lika lite som jag står och glor och bedömer människor i duschen på gymmet eller i badhuset gör andra människor det på mig. Det är precis lika logiskt som jag förstår att barnmorskan eller läkaren som undersöker mig vaginalt bryr sig om min snippa (jag skriver snippa då det ligger bäst till hands som mamma och lärare, läs det ordet ni föredrar) mer än någon annans. Jag förstår absolut att barnmorskor och läkare sett så många snippor i sitt liv att de aldrig skulle kunna komma ihåg alla, och tro mig jag skulle lätt kunna se andras snippor hela dagarna jag med utan att bry mig. Men skillnaden mellan att se det ur andras perspektiv och sitt eget är att när man väl har en känsla så är det just DIN känsla och den betyder något för dig. 

Jag tänker så ofta på det här i stort. Hur vi människor så ofta med all välmening försöker plocka bort andra människors upplevelser genom att lägga våra värderingar i dem. Vi säger saker som “Åh men då ska man tänka så här“, eller “Då gör man så här“, eller “Då bestämmer man sig för det här“. Men allt detta hjälper inte den som känner något på insidan. Denna personens känsla är precis lika verkligen som allt annat. OM man känner ett obehag blir det inte bättre av att tänka utifrån andras perspektiv man måste få ha rätten att känna och utifrån det kanske få hjälpen med sin upplevelse och få må bättre.

Vad vill jag med det här inlägget? Jag vill nog bara att man ska ge människor utrymme för att känna, uppleva och tänka vad som helst. Att inte försöka lägga sina upplevelser på någon annan utan att man istället ska lära sig att lyssna och försöka hjälpa. Den där självkänslan vi går runt med måste vi som är lite känsligare som personer få hjälp och peppning med, inte ord som bara lägger ett lock på känslan och släpper ut känslan av att “min upplevelse är fel och onormal“.

Min vy ifrån soffan.

 
William och Björn bygger Lego och tittar på Wheelers Dealers. Själv befinner jag mig på soffan med benen tryckta emot magen och har jordens mensvärk. Mitt hallonbladste är hemma, så det är bara att härda ut och använda mig av FUR-tekniken (föda utan rädsla) och härda ut. Det är bättre sedan jag läste Föda Utan Rädsla boken och gick doulautbildningen och i kombination med hallonbladste mår jag så mycket bättre vid mens än jag någonsin gjort förut. Mens är verkligen jävligt! 

Hur som helst, idag har jag inga planer. Ska hem och fixa mig och tänkte försöka ta mig tid att svara på kommentarer och läsa bloggar när jag är hemma sen. Ska även skriva lite inlägg och ta lite vitaminer. 

Vad ska ni göra denna sista tisdag 2015?

Dagens tips – Hallonbladste.

IMG_3371.JPG

Jag har tipsat om detta förut, men tänkte göra det igen. Jag lider av kraftig mensvärk. Sådan mensvärk att jag får andas djup och ligga i fosterställning. Jag brukar kräkas och känna mig som att snart dör jag. I februari testade jag hallonbladste som jag fått tips skulle hjälpa just emot mensvärk. Vissa av er har säkert hört att hallonbladste är bra att dricka i slutet av graviditeten. Hur som helst så har jag sedan i februari druckit hallonbladste vid varje mens och värken har verkligen blivit bättre. Från att ha legat i fosterställning till att röra på sig och känna att det är hanterbart, känns det helt fantastiskt att dricka hallonblandste. Jag vet att många precis som lider av detta och därför vill jag att fler ska få veta att denna möjlighet finns. Hallonbladste får inte förväxlas med hallonte. Jag köpte mitt hallonbladste på hälsokost nere på stan här i Falun, men det finns att handla på nätet och på hälsokost i andra städer med.