Första seminairet avklarat.
Madeleine Stenberg Så första september och det första seminariet i PGII är avklarat. Jag läser nu mitt sista år som lärare. Blandade känslor, en del av mig ser ljuset i tunneln, men en del av mig känner ”men vad händer nu då?”, jag har pluggat i sex år. SEX år, det är lång tid. Jag har pluggat, läst och fördrivit mitt huvudet i diverse teorier, jag har sett mig själv gå från en personlighet till en annan. Jag har sett hur jag vuxit från att inte trott på mig själv till att börja tro på mig själv. Under hela denna tid har jag haft William där som mitt stöd, hans välbefinnande och hans rätt till ett bra liv har drivit mig framåt. Första seminariet för sista terminen på högskolan för mig, det känns. Det känns mäktigt stort och ofattbart, för jag minns när jag gick till IV och bad om hjälp med matematiken när jag läste på barn och fritid, 17 år gammal och läraren sa. Men du behöver inte matematik A för du kommer ju ändå aldrig läsa vidare.
Alla ni som trodde att ni visste, ni visste ingenting. Här är jag, samma människa men helt olika den ni kände.
