Jag blir oroad ibland när jag bloggar, framför allt när det kommer nya människor till min blogg. Vet inte varför men jag gillar inte när man får såna där kommentarer som ”kolla in min blogg” och en massa saker efteråt. Då blir jag smått paranoid och funderar på vart i hela fridolfs namn det fått tag på min blogg ifrån. Lika reagerar jag om någon sökt efter saramadeleine.se eller mamma och blivande fröken. Såna gånger får jag ångest och tänker, varför har ni sökt er hit?!
Jag läste nyss i skolvärlden en artikel där de intervjuade Bingo Rimmér uttalade sig så här
”-Mediakunskap borde vara obligatoriskt. Media har stor påverkan på individer. Alla unga idag vill bli kända, synas och jobba med media.”
Kalla mig konstig men just det där skrämmer mig. Är det verkligen så att alla unga vill bli kända? Nog för att man fattar det när man läser bloggar men det skrämmer mig ändå att folk så himla gärna vill blotta sin själ för alla och låta media ha en centralroll i sitt liv. Det är min skräck, jag avundas inte alls folk som har kameror efter sig varje steg dom tar, eller blir hotade. Jag skräms av tanke att ha mer en de läsare jag har idag, för jag vill inte att fler ska ha insyn i mitt liv. Ibland funderar jag på att skriva anonym enbart, men jag gillar att skriva och vet ju att släkt och vänner läser. Min blogg är ju min dagbok, där jag skriver om saker i mitt förvirrande huvud, men tanken på att själv bli en av det som så många tycks sträva efter ”känd” får mig mer att må illa en jublande. Det är säkert kul att ha stor blogg och få gratis saker, uppmärksamhet och känna sig som en centralpunkt, att ens åsikter når ut till människor. Att kunna inspirera andra och få människor att gilla ens budskap, skulle säkert jag också tycka. Men det faktum att folk skulle veta för mycket om mig gillar jag inte, jag visar ju inte allt här i bloggen. Jag är ännu mer rädd om mitt privatliv med nya människor, jag kommer från en håla. På riktigt en håla, där alla känner alla och alla vet allt om alla. Folk vet mer om dig än du själv vet om dig, sticker du ut så märks du. Jag hatade det som yngre, just det där att folk trodde sig veta så mycket om en, att få höra ”den har sagt att du har gjort det här.” svarade man öh nej, så fick man svarar ”MEN de har jag hört från en säker källa.”, där stod man som en urholkad fågelholk och tänkte JAHA, jag har väl gjort det då för att försvara sig kunde man inte.
Jag tycker sånt är skitjobbigt, rykten eller när folk tror sig veta allt om en fast de egentligen inte vet ett skit. Därav skrämmer nya lärare mig lite, jag skräms av att inte veta hur de kom hit och vad syftet var att hamna här. Det är kul att ni läser och jag blir så glad för era kommentarer men ni främlingar skrämmer samtidigt skiten ur mig ska ni veta. Märkligt va?!
