Att stanna upp och tänka på sina medmänniskor.
Madeleine Stenberg Idag när jag och William var på väg ut för att handla kom en av mina grannar. Hon har en liten son på 2 år och är höggravid, då hon började gå upp för trappan med tunga kassar i armarna för att gå med dem först och sedan hämta sin son så sa jag, MEN du jag hjälper dig bära. Vänta jag ska bara hjälpa William knyta skorna först (han kan knyta skorna men de hade liksom åkt ur skon eller hur man ska förklara det.) Hon sa men det behövs inte, men jag sa att jag absolut ville hjälpa henne så jag bar hennes kassar upp för tapporna så hon kunde hämta sin son i lugn och ro, och på så vis slapp springa upp och ner två gånger.
Hon sa tack flera gånger, och jag sa att behöver du hjälp så ring bara på så hjälper jag dig. I dagens samhälle verkar detta märkligt, jag vet det att hjälpa varandra. Jag har lärt William att hålla upp dörren om någon kommer, jag har alltid hållit upp dörrar själv. När jag väntade William och var höggravid, så hade jag ingen tvättmaskin, jag bodde på andra våningen utan hiss och fick bära mina tunga tvättkorgar upp och ner för trappan, dörren slog igen (ni ska inte tro att den gick att ställa upp.) och jag tänkte många gånger när jag minns hur jävla gärna jag ville att någon skulle säga ”vill du ha hjälp?”. Jag konkade med min kassar mellan hemköp och min lägenhet, och jag minns att jag även då tänkte att fan att ingen någonsin ber om att få hjälpa en. Problemet är att man inte får be om hjälp lika lite som man får erbjuda det, jag skiter i saken. Jag erbjuder folk hjälp och min lilla handling idag gjorde mig glad, glad för att jag hjälpte någon och för att jag vet att hon blev glad för vad jag gjorde.
Jag vet att chansen att någon gör något liknade tillbaka till mig är minimal, men jag är glad att jag gjorde det i alla fall för det gav mig en kick, en kick av känslan av att en liten handling kan ha förgyllt någon annans dag det kändes bra inom mig.
