Dark Mode Off / On
Showing: 1 - 3 of 3 Articles
Tweenieåldern

Lite tidsfördriv.

Idag har William lekt med grannen hela dagen, imorgon ska vi gå på Star Wars 3D tillsammans klockan 13.00 så det kommer garanterat att bli riktigt roligt för oss allihop.
Gick till maxi med grannarna och så ringde Björn och han skulle hämta upp William så det fick bli så. Nu är William hos Björn så jag är ”barnledig” jag hatar det. Det finns inget som är så tråkigt som när William åker bort, men självklart ska han vara med sin pappa och jag är glad för att William åker för Williams skull och hans pappas. Men jag hatar att vara ensam här och sitta och längta efter William en hel helg, de är inget jag tycker är de minsta kul.

Jag är ju ingen som festar direkt, William är mitt liv och när han åker till sin pappa blir jag så himla ensam. Medan andra föräldrar tycks tycka att det är skönt har jag aldrig uppfattat de så, jag uppfattar det som något fattas när han inte är här som en bit av mitt hjärta är borttaget från min kropp.
Det handlar inte om att jag inte vill vara ensam, jag flyttade hemifrån när jag var sjutton, och jag flyttade till Falun när jag var nitton och sju månader efter var jag gravid.
Jag har inte de där behovet andra tycks ha av att vara själva, jag hatar att vara utan William jag känner mig halv och jag får ofta ångest varannan helg när han inte är här.
Jag vill höra honom snusa från sitt rum och små prat i sömnen när jag tassar in på natten och säger ”godnatt, mammas älskling” när han sover tungt, lägga över honom täcket och tänka ”vad jag älskar dig.” Men när han är hos sin pappa får jag lägga mig ensam och tänka saken och jag saknar honom så mycket.

Lillebror kommer hit en sväng ikväll i alla fall, så slipper vara helt ensam men saknaden efter min son finns ju där tills på söndag när han kommer hem.

 

%d bloggare gillar detta: