Ska bege mig till sängen nu, William ska till skolan imorgon och jag ska ha seminarium. Efter seminariet ska jag bege mig till min VFU och börjar således min sista VFU-vecka någonsin. Sen är jag klar, klar för alltid. Ingen mer praktik utan enbart jobb och snart färdig. Snart är mitt examensbevis där, jag förstår inte och tjatar om det hela tiden. Sorry kan bara inte hjälpa det. Känns så otroligt märkligt att bli klar med skolan efter all denna tid. När jag är klar med skolan har jag inget mer jag känner att jag vill uppnå, ja förutom att skaffa fler barn då men jag menar det där med drömyrket. Jag har fått mitt då, trots att jag snart är klar hamnade jag på medborgarskolan och såg att de söka babysimsinstruktörer, det är något jag var sugen på 2007, något jag fick lite små funderingar kring att bli då. Nu dök tanken upp igen, jag gillar ju att sjunga och det verkar ju inte vara ett allt för jobbit arbete att ha på sidan av. Kanske borde försöka mig på att tänka utanför banorna av barn, en annan hobby jag skulle vilja skaffa mig är att binda fina buketter eller gå en fotokurs. På ett vis ser jag framemot att bli klar med studierna och kunna gå hem på fredagar och vara ledig, samtidigt känner jag en stor ångest inför saken att vara ledig, ledig betyder att man får tid att tänka och tänka hatar jag att göra. Jag är sån, jag måste ha något att göra hela tiden annars blir jag lätt stressad och deprimerad, jag måste alltid ha ett projekt på gång för att slippa känna att jag får tid över. Läste att det var typiskt oss födda på åttiotalet och framåt, att vi är den skadade generationen som inte vet hur man har tråkigt och får ångest av sådana saker, vi har nämligen alltid haft något att göra från de vi var bebisar fram tills idag. Det stämmer nog, jag känner nog ingen som inte tar upp sin telefon när det blir tråkigt, eller som enbart ser på tv utan att surfa på mobilen eller datorn, surfplattan samtidigt. Jag känner nog ingen som inte får halvångest om de inte känner mobilen i fickan eller hittar den i väskan. Vi är väl generation stress helt enkelt, vi behöver ha något att göra för att slippa bli deprimerade och känna att vi är för ensamma.
18 mars, 2012
Allt jag vill bli av med tralla-lala-laaa.
Idag är jag i rensar tagen. Har redan plockat och pysslat om med lite saker, vårstädning? Jag har även lyckats inse att jag tröttnat på mitt Detolf från Ikea. När jag köpte den var jag så himla ”kär” i den, nu har jag tröttnat och vill bara sälja i väg den. Tror jag köpte den 2006 och jag brukar hamna i någon sån period ibland. Problemet är att jag tror den varit jättesnygg att ha i köket med belysning, problemet är att mitt kök är avlångt och på grund av de får man inte plats med så mycket där. Nu står den i vardagsrummet och passar inte riktigt in, en annan ska jag behöver sälja är min lampa knapp från Ikea. Jag köpte den för något år sedan, jag har en i köket också men den från vardagsrummet behöver jag sälja i väg. Detta då jag vann en taklampa för ett tag sedan som numera finns där. Annars gillade jag min vita knappa lampa väldigt mycket.
Sen fick jag smak för att sälja CD-skivor här i veckan, jag har MASSOR! Olika artister, samlingar (hela absolut dance till exempel) och massa annat. Det ligger numera nerpackat i förrådet och jag känner spontant att jag skulle vilja sälja i väg allt. Frågan är vart och hur, jag tror absolut man kan få några kronor för CD-skivorna så tänker inte skänka, och grejerna från Ikea får man garanterat något för också men jag är lat och det känns drygt att lägga ut på blocket och tradera. Lite så jag önskar det kunde bli gårdsloppis här snart, hade liksom kunna varit perfekt för att bli av med lite grejer.
En söndag i Mars.
Vaknade strax innan sju, här är det ingen rutin i sovmorgon. Låg och glodde på ipaden en stund och gick sedan upp och vek tvätten, lagt in en ny maskin och har drämt ner arslet här framför datorn istället. Vad säger man? Här blir inga barn gjorda, jag gillar inte de begreppet. Ofta när man säger ”här blir inga barn gjorda” så funderar jag på hur många som skulle vilja göra barn på dom ställena seriöst, folk säger de ofta på de ställen jag finner mest olämpliga. Jag förstår sarkasmen i orden, jag är en sarkastisk människa och jag driver gärna med livet, ta inte de jag skriver allt för seriöst.
Där har vi en sak jag tycker är drygt med att blogga, den här saken att man lär vara så seriös när andra läser. Folk tar en på orden och ser allt svart eller vitt, än värre är att folk gärna ska försöka pracka på mig sina åsikter och sånt där får mig att gå upp i atomer. När jag skriver eller gör något vill jag inte ha moraliska principer uppkört i ansiktet, jag vill bara skriva ur mig sura och buttra, och vara. När folk sedan ska ”balaba” då blir jag ännu mer grinig och känner för att slänga upp fingret (min omogna sida). Jag hatar människor som försöker uppfostra andra vuxna människor. Sånt kryper in under mitt skinn och jag vill strypa personerna långsamt. Jag har aldrig gillat när folk tillrättavisat mig eller försökt få mig att få deras åsikt, jag kan ändra åsikter men ingen får mig att ändra åsikt genom att slänga sig över mig likt ett lejon som dödar en Zebra på savannen. Såna gånger så ändrar jag aldrig åsikten utan tycker människan kan ta sin jävla åsikt och köra den så högt upp i röven att tarmarna spräcks så jag slipper lyssna på skiten. Personer som däremot förklarar hur de tänker och deras syn på saken får mig att tänka och bli intresserad. Men när någon genom att försöka hävda sin åsikt om vad som är moraliskt rätt och fel och vägrar fatta att jag kanske inte tycker lika, och fortfarande prackar på mig deras åsikter spyr jag. Risken är också stor att jag då till sist säger saker som inte är speciellt bra och därav gör man klokast i att sluta med försök att tvinga mig till samma åsikt.
Jag försöker aldrig få någon att tycka som jag, jag gillar olikheter och olika åsikter. Jag gillar att läsa varför någon är för abort medan jag är emot det själv, jag vill förstå argumenten och ta till mig deras syn på saken. Men jag vill inte höra att personen ska säga ”DU har fel, ändra din åsikt. DU ska tycka så här. DU tycker fel”. Såna där saker får mig bara stoppa fingrarna i halsen och kräkas, jag skulle lätt kunna köra upp en påle i röven på idioten också och riskerna är att vi bli rejäla ovänner för all framtid.
Jag är ju inte den förlåtande typen, har du en gång visat att du är en ovanstående person har du knappt någon chans att få mig som riktig vän, jag hatar nämligen sånt så till den grad att jag ser dig som en av de värsta sortens människor.
Nu fick jag skita ur mig lite, det kändes skönt. Kan liknas med triumfens efter ett toalettbesök där du varit hård i magen i flera dagar.