Things i never say.

Jag tar åt mig alldeles för lätt just nu, jag är inte alls den jag brukar och jag vet inte vad det beror på. På sista tiden har tårarna varit så nära mig på ett sätt jag inte är det minsta van vid. Jag kan inte sätta ord på varför och vad det är som känns så fel. William har lekt med sin bästa kompis och granne hela dagen. Jag sitter nu här och försöker lägga upp något intressant att berätta om, jag ska träffa brorsan om en stund. Han kommer hit runt prick med en buss som stannar här utanför vi ska gå och handla något och se på F.r.e.i.n.d.s . William är ute och äter med sin Björn och lite fler folk.

 

Sur!

Kul cykelhjul! Vikariestationen skickade sms om att det inte skulle bli mer jobb efter förra veckan och jag tog dem således på orden, detta då jag under förra veckan inte fick några jobb. Williams fritids har sagt att jag senast får lämna honom 8.00 om han ska gå och därmed tog jag bort fritids för honom i torsdags och sa att nu går vi på sommarlov. Jag har ändå sparat in pengar för det ändamålet. Hur som haver då jag tagit bort min tillgänglighet har jag tagit sovmorgon och inte stressat tills nyss. Ett sms som skriver att om 28 min ska jag befinna mig på andra sidan stan! Panik! Jag visste att jag aldrig skulle hinna, jag visste att sonen inte har något fritids och jag hade ju tagit bort mig. Ringer bemanningscenter och frågar en snäsig röst säger att jag varit uppskriven hela veckan?! Jag blev förvånad jag tog ju bort mig i torsdags, förmodligen har inte tekniken funkat. Så nu sitter jag här med dåligt samvete! Jag har hög arbetsmoral och att tacka nej till jobb är inte något jag gillar!!! Men vad ska jag göra? Jag kan knappast lämna William ensam mellan 8.30-15.00, och jag vet att jag gjort rätt i det hela. Sen pengar är ju alltid välkommet även om det nu då blev lite speciellt. Känns som även denna dag började skit.