När livet kretsar kring vikt.

Jag känner mig osäker på om jag vill skriva det här inlägget, samtidigt måste jag få det ur mig. Jag är besatt av min vikt, det har jag varit i så många år att vikten blivit en del av min personlighet. Av dygnets timmar lyckas jag titta mig i spegeln och tänka att 20 kilo borde försvinna, det är märkligt att i min värld är former någonting som jag tar som en förolämpning. För ett par år sedan hade jag en klänning som en person i all välmening sa: ÅH va fint den satt på dig, den framhäver dina former. Du ser kvinnlig ut. Vad jag hör när någon säger sånt är: DU är fet.
Det farligaste ämnet som någon kan diskutera med mig är bantning, jag är expert inom ämnet och när folk berättar att de måste gå ner i vikt får jag panik och börjar hetsbanta. En bekännelse jag har är att jag när ingen är i närheten även kräkts upp maten jag ätit vid vissa tillfällen, allt för att jag helt enkelt anser att jag borde fan inte ätit det där. Fikakulturen som ofta finns på jobb ger mig ångest, jag hatar fika. Det är kul att baka men jag hatar tanken på att njuta över en kaka eller bulle, mina ätstörningar ligger hårt rotade i mig. Det har varit tillfällen när jag valt att säga nej till kompisars erbjudanden om en tjejkväll bara för att jag helt enkelt inte tycker mig passa i några plagg. Oavsett vilken vikt jag haft har jag alltid känt mig tjock, ser jag foton från några år tillbaka kan jag tänka: Jag ser ju nästan smal ut där. Sedan intalar jag mig själv att det är kamerans vinkel som gjort sitt. Det värsta med det här är att jag skäms, jag skäms något oerhört över att vara vuxen och ha ätstörningar. Jag har lyckats ta mig långt i livet men mina ätspöken är där och hugger mig i ryggen. Varje morgon väger jag mig, jag har vägt mig på vänners vågar för att se om vikten skiljer sig. Jag har provat att äta nyttigt men när det inte ger resultat tillräckligt fort går jag över till metoder jag vet fungerar: Äta ett mål om dagen, tugga tuggummi för att dämpa hungern, dricka varma drycker. Jag har nu gått ner 4 kilo på två veckor, jag ser ingen skillnad på min kropp. De där fyra kilona får mig bara att tänka på minst fyra till, när de fyra försvunnit om de försvinner kommer jag se samma sak i spegel. Det spelar ingen roll vad jag väger eller hur jag ser ut, så fort någon talar om vikt i min närhet så kommer jag att känna att det är riktat mot mig. Jag visar aldrig William min bantningshets, jag talar aldrig med honom om saken, jag berättar att alla är lika värda och är noga med att poängtera att vi ser olika ut och att olika är bra.
Jag tycker så när det gäller andra, men när det kommer till mig själv? Kan jag aldrig tycka att jag är god nog. För kvinnans kropp i spegeln jag ser har jag svårt att förlika mig med. Det här är inget tyck synd om mig inlägg, jag vet inte om jag vill publicera det men samtidigt tror jag att det finns fler än jag därute som känner igen sig. Eller så är det bara de att den logiska biten i min hjärna talar om för mig att detta beteende inte är sunt och att jag måste skriva av mig för att förstå det.